Vancomycin Actavis

Teva

Pulver till koncentrat till infusionsvätska, lösning 1000 mg (Ett vitt till gulvitt pulver i en genomskinlig injektionsflaska av glas med ett grönt snäpplock)

Antibakteriella medel för systemiskt bruk, antibakteriella glykopeptider

Aktiv substans: Vankomycin
ATC-kod: J01XA01
Förmån: Ingen förpackning har förmån
Recept: Receptbelagt
Försäkring: Läkemedlet omfattas av Läkemedelsförsäkringen

Genvägar till rubriker:

Information

Texten är baserad på produktresumé: 2018-01-12.

Indikationer

Intravenös administrering.

Vancomycin Actavis är indicerat för alla åldersgrupper för behandling av följande infektioner (se avsnitt Dosering, Varningar och försiktighet och Farmakodynamik):

  • komplicerade hud och mjukdelsinfektioner (cSSTI)

  • skelett- och ledinfektioner

  • samhällsförvärvad lunginflammation (CAP)

  • sjukhusförvärvad lunginflammation (HAP), inklusive ventilatorassocierad lunginflammation (VAP)

  • infektiös endokardit

    Vankomycin är också indicerat för perioperativ antibakteriell profylax hos patienter i alla åldersgrupper som riskerar att utveckla bakteriell endokardit vid större kirurgiska ingrepp.

  • Officiella riktlinjer för korrekt användning av antibakteriella medel bör beaktas.

    Kontraindikationer

    Överkänslighet mot den aktiva substansen (se avsnitt Varningar och försiktighet).

    Vankomycin ska inte ges intramuskulärt på grund av risken för nekros vid administreringsstället.

    Dosering

    Vankomycin ska i förekommande fall administreras i kombination med andra antibakteriella läkemedel.

    Intravenös administrering

    Den initiala dosen bör baseras på total kroppsvikt. Efterföljande dosjusteringar bör baseras på serumkoncentrationer för att uppnå önskade terapeutiska koncentrationer. Njurfunktionen måste beaktas för efterföljande doser och administreringsintervall.

    Patienter i åldern 12 år och äldre

    Den rekommenderade dosen är 15-20 mg per kg kroppsvikt var 8:e-12:e timme (får ej överskrida 2 gram per dos).

    Hos allvarligt sjuka patienter kan en laddningsdos på 25-30 mg per kg kroppsvikt användas för att underlätta att man snabbt uppnår önskade dalvärdeskoncentrationer av vankomycin i serum.

    Spädbarn och barn i åldrarna från en månad till mindre än 12 år

    Den rekommenderade dosen är 10-15 mg per kg kroppsvikt var 6:e timme (se avsnitt Varningar och försiktighet ).

    Fullgångna nyfödda (från födsel till 27 dagars ålder) och prematura nyfödda (från födsel till förväntat födelsedatum plus 27 dagar)

    För att etablera doseringsregimen för nyfödda bör man söka råd från en läkare som är erfaren i hanteringen av nyfödda. Ett möjligt sätt att dosera vankomycin hos nyfödda illustreras i följande tabell: (se avsnitt Varningar och försiktighet )

    PMA (veckor)

    Dos (mg/kg)

    Administreringsintervall (h)

    < 29

    15

    24

    29-35

    15

    12

    > 35

    15

    8

    PMA: postmenstruell ålder [tid som förflutit mellan den första dagen i den senaste menstruationsperioden och födelsen (gestationsåldern) plus tiden som förflutit efter födseln]

    Perioperativ profylax mot bakteriell endokardit hos alla åldersgrupper

    Den rekommenderade dosen är en initialdos på 15 mg/kg före inducering av anestesi. Beroende på hur länge operationen pågår kan en andra vankomycindos behövas.

    Behandlingstid

    Föreslagen behandlingstid visas i tabellen nedan. Under alla omständigheter bör behandlingens varaktighet anpassas till typen och svårighetsgraden av infektion samt det individuella kliniska svaret.

    Indikation

    Behandlingstid

    Komplicerade hud och mjukdelsinfektioner

  • Icke-nekrotiserande

  • Nekrotiserande

  • 7-14 dagar

    4-6 veckor*

    Skelett- och ledinfektioner

    4-6 veckor**

    Samhällsförvärvad lunginflammation

    7 till 14 dagar

    Sjukhusförvärvad lunginflammation, inklusive ventilatorassocierad lunginflammation

    7 till 14 dagar

    Infektiös endokardit

    4-6 veckor***

    * Fortsätt tills ytterligare debridering inte är nödvändig, patienten har kliniskt förbättrats och patienten är afebril i 48 till 72 timmar

    ** Längre kurer av oral suppressionsbehandling med lämpliga antibiotika bör övervägas för protesrelaterade ledinfektioner.

    *** Varaktighet och behov av kombinationsbehandling baseras på vilken klaff som är engagerad och typ av organismer

    Särskilda populationer

    Äldre

    Lägre underhållsdoser kan krävas på grund av åldersrelaterad nedsättning av njurfunktionen.

    Nedsatt njurfunktion

    Hos vuxna och barn med nedsatt njurfunktion bör en initial startdos följd av mätning av dalkoncentrationen av vankomycin i serum övervägas, snarare än dosering enligt doseringsschema, särskilt hos patienter med svårt nedsatt njurfunktion eller de som genomgår njurersättningsterapi (RRT) på grund av de många varierande faktorer som kan påverka vankomycinkoncentrationerna hos dessa patienter.

    Hos patienter med mild eller måttlig njursvikt får startdosen inte minskas. Hos patienter med svår njursvikt är det att föredra att förlänga administreringsintervallet i stället för att administrera lägre dagliga doser.

    Adekvat hänsyn bör tas till samtidig administrering av läkemedel som kan minska vankomycinclearance och/eller förstärka dess biverkningar (se avsnitt Varningar och försiktighet).

    Vankomycin dialyseras dåligt genom intermittent hemodialys. Användning av högflödesmembran och kontinuerlig njurersättningsterapi (CRRT) ökar däremot vankomycinclearance och kräver i allmänhet ersättningsdosering (vanligtvis efter hemodialyssessionen vid intermittent hemodialys).

    Vuxna

    Dosjusteringar hos vuxna patienter kan baseras på uppskattad glomerulär filtrationshastighet (eGFR) med följande formel:

    Män: [Vikt (kg) x 140 - ålder (år)] / 72 x serumkreatinin (mg/dl).

    Kvinnor: 0,85 x värdet beräknat med ovanstående formel.

    Den vanliga startdosen för vuxna patienter är 15 till 20 mg/kg som kan administreras var 24:e timme hos patienter med kreatininclearance mellan 20 och 49 ml/min. Hos patienter med svårt nedsatt njurfunktion (kreatininclearance under 20 ml/min) eller de som står på njurersättningsterapi beror lämplig tid och antal efterföljande doser i stor utsträckning på RRT-modaliteten och bör baseras på dalkoncentrationer av vankomycin i serum och återstående njurfunktion (se avsnitt Varningar och försiktighet ). Beroende på den kliniska situationen kan man överväga att vänta med nästa dos i avvaktan på resultaten för vankomycinkoncentrationen.

    Hos den kritiskt sjuka patienten med njurinsufficiens bör den initiala laddningsdosen (25 till 30 mg/kg) inte minskas.

    Pediatrisk population

    Dosjusteringar hos barn i åldern 1 år och äldre kan baseras på uppskattad glomerulär filtrationshastighet (eGFR) enligt den reviderade Schwartz-formeln:

    eGFR (ml/min/1,73 m2) = (längd cm x 0,413) / serumkreatinin (mg/dl).

    eGFR (ml/min/1,73 m2) = (längd cm x 36,2) / serumkreatinin (μmol/l).

    För spädbarn och nyfödda under 1 år bör man söka expertråd eftersom den reviderade Schwartz-formeln inte är tillämplig på dem.

    Vägledande doseringsrekommendationer för den pediatriska populationen visas i tabellen nedan som följer samma principer som hos vuxna patienter.

    GFR (ml/min/1,73m2)

    i.v. dos

    Frekvens

    50-30

    15 mg/kg

    Var 12:e timme

    29-10

    15 mg/kg

    Var 24:e timme

    < 10

    10-15 mg/kg

    Upprepad dos baserad på koncentrationer*

    Intermittent hemodialys

    Peritonealdialys

    Kontinuerlig njurersättningsterapi

    15 mg/kg

    Upprepad dos baserad på koncentrationer*

    * Lämpligt val av tidpunkt och antal för efterföljande doser beror till stor del på RRT-modaliteten och bör baseras på vankomycinkoncentrationer i serum erhållna före dosering och på återstående njurfunktion. Beroende på den kliniska situationen kan man överväga att vänta med nästa dos i avvaktan på resultaten för vankomycinkoncentrationen.

    Nedsatt leverfunktion

    Ingen dosjustering behövs hos patienter med nedsatt leverfunktion.

    Graviditet

    Signifikant ökade doser kan krävas för att uppnå terapeutisk serumkoncentration hos gravida kvinnor (se avsnitt Graviditet).

    Överviktiga patienter

    Hos överviktiga patienter bör initialdosen anpassas individuellt enligt total kroppsvikt, på samma sätt som för icke-överviktiga patienter.

    Övervakning av vankomycinserumkoncentrationer

    Frekvensen av terapeutisk läkemedelsövervakning måste individualiseras baserat på den kliniska situationen och svaret på behandlingen. Allt från dagliga provtagningar som kan krävas hos vissa hemodynamiskt instabila patienter till provtagningar minst en gång i veckan hos stabila patienter som visar ett behandlingssvar. Hos patienter med normal njurfunktion ska serumkoncentrationen av vankomycin kontrolleras den andra behandlingsdagen omedelbart före nästa dos.

    Hos patienter med intermittent hemodialys bör vankomycinkoncentrationer normalt mätas före start av hemodialys.

    Terapeutiska dalvärdeskoncentrationer av vankomycin i blod bör normalt vara 10-20 mg/l, beroende på infektionens lokalisation och patogenens känslighet. Dalkoncentrationer på 15-20 mg/l rekommenderas vanligtvis av kliniska laboratorier för att bättre täcka patogener klassade som känsliga med MIC ≥1 mg/l (se avsnitt Varningar och försiktighet och Farmakodynamik).

    Modellbaserade metoder kan vara användbara vid prediktion av individuella doser för att nå adekvat AUC. Modellbaserat tillvägagångssätt kan användas både vid beräkning av den individuella startdosen och av dosjusteringar baserade på resultat av terapeutisk läkemedelsövervakning (se avsnitt Farmakodynamik).

    Administreringssätt

    Intravenös administrering

    Intravenöst vankomycin administreras vanligen som en intermittent infusion och doserings-rekommendationerna som presenteras i detta avsnitt för intravenöst vancomycin motsvarar denna typ av administrering.

    Vankomycin ska endast administreras som långsam intravenös infusion under minst en timme eller med en maximal hastighet av 10 mg/min (välj det som tar längst tid), som är tillräckligt utspädd (minst 100 ml per 500 mg eller minst 200 ml per 1000 mg) (se avsnitt Varningar och försiktighet).

    Patienter vars vätskeintag måste begränsas kan också administreras en lösning på 500 mg/50 ml eller 1000 mg/100 ml, även om risken för infusionsrelaterade biverkningar kan vara förhöjd med dessa högre koncentrationer.

    För information om beredning av lösningen, se avsnitt Hantering, hållbarhet och förvaring .

    Kontinuerlig vankomycininfusion kan övervägas, t.ex. hos patienter med instabilt vankomycinclearance.

    Varningar och försiktighet

    Överkänslighetsreaktioner

    Allvarliga och ibland dödliga överkänslighetsreaktioner kan förekomma (se avsnitt Kontraindikationer och Biverkningar). Om överkänslighetsreaktioner inträffar måste behandlingen med vankomycin omedelbart avbrytas och lämpliga nödåtgärder måste sättas in.

    Hos patienter som får vankomycin under en längre tid eller samtidigt med andra läkemedel som kan orsaka neutropeni eller agranulocytos bör antalet leukocyter övervakas med jämna mellanrum. Alla patienter som får vankomycin bör genomgå regelbundna hematologiska kontroller, urinanalys, lever- och njurfunktionstester.

    Vankomycin ska användas med försiktighet till patienter med allergiska reaktioner mot teikoplanin, eftersom korsöverkänslighet, inklusive dödlig anafylaktisk chock, kan förekomma.

    Spektrum av antibakteriell aktivitet

    Vankomycin har ett spektrum av antibakteriell aktivitet begränsat till grampositiva organismer. Det är inte lämpligt för användning som monoterapi för behandling av vissa typer av infektioner, om inte patogenen redan är dokumenterad och känd för att vara känslig eller det finns en stark misstanke om att den (de) mest sannolika patogenen(erna) skulle vara lämpliga för behandling med vankomycin.

    Rationell användning av vankomycin bör beakta det bakteriella aktivitetsspektrat, säkerhetsprofilen och lämpligheten av antibakteriell standardbehandling för att behandla den enskilda patienten.

    Ototoxicitet

    Ototoxicitet, som kan vara övergående eller permanent (se avsnitt Biverkningar), har rapporterats hos patienter med tidigare dövhet som har getts överdoser intravenöst, eller som samtidigt behandlats med andra ototoxiska läkemedel som aminoglykosider. Behandling med vankomycin bör även undvikas hos patienter med tidigare hörselnedsättning. Dövhet kan föregås av tinnitus. Erfarenhet av andra antibiotika indikerar att dövhet kan kvarstå även efter att behandlingen har avbrutits. För att minska risken för ototoxicitet bör blodkoncentrationerna kontrolleras regelbundet. Regelbundna hörseltester rekommenderas också.

    Äldre patienter löper speciellt stor risk för hörselskador. Övervakning av vestibulär funktion och hörselfunktion hos äldre bör utföras under och efter behandlingen. Samtidig eller sekventiell användning av andra ototoxiska läkemedel bör undvikas.

    Infusionsrelaterade reaktioner

    Snabb bolusadministrering (dvs. under flera minuter) kan associeras med kraftig hypotension (inklusive chock och, i sällsynta fall, hjärtstillestånd), histaminliknande respons och makulopapulära eller erytematösa utslag (”red man syndrome” eller ”red neck syndrome”). Vankomycin ska infunderas långsamt som utspädd lösning (2,5 till 5,0 mg/ml) vid en hastighet av högst 10 mg/min och under minst 60 minuter för att undvika reaktioner relaterade till snabb infusion. När infusionen avbryts klingar vanligen dessa reaktioner av omgående.

    Frekvensen av infusionsrelaterade reaktioner (hypotension, rodnad, erytem, urtikaria och pruritus) ökar med samtidig administrering av anestetiska läkemedel (se avsnitt Interaktioner). Detta kan minskas genom att administrera vankomycin via infusion under minst 60 minuter, före induktion av anestesi.

    Allvarliga bullösa reaktioner

    Stevens-Johnsons syndrom (SJS) har rapporterats vid användning av vankomycin (se avsnitt Biverkningar). Om symtom eller tecken på SJS (t.ex. progressiva hudutslag, ofta med blåsor eller skadade slemhinnor) uppstår, ska vankomycinbehandlingen avbrytas omedelbart och specialiserad dermatologisk bedömning sökas.

    Reaktioner relaterade till administreringsstället

    Smärta och tromboflebit kan uppstå hos många patienter som får intravenöst vankomycin och är ibland svåra. Frekvensen och svårighetsgraden av tromboflebit kan minimeras genom att administrera läkemedlet långsamt som en utspädd lösning (se avsnitt Dosering) och genom att regelbundet ändra injektionsstället.

    Effekten och säkerheten av vankomycin har inte fastställts för intratekal, intralumbar och intraventrikulär administrering.

    Njurtoxicitet

    Vankomycin bör användas med försiktighet hos patienter med njursvikt, inklusive anuri, eftersom risken för att utveckla toxiska effekter är mycket högre vid långvariga, höga blodkoncentrationer. Risken för toxicitet ökar med höga blodkoncentrationer eller långvarig behandling.

    Regelbundna kontroller av blodkoncentrationen av vankomycin är indicerade vid högdosbehandling och långvarig behandling, särskilt hos patienter med nedsatt njurfunktion eller nedsatt hörsel, samt vid samtidig behandling med nefrotoxiska respektive ototoxiska läkemedel (se avsnitt Dosering).

    Pediatrisk population

    De nuvarande intravenösa doseringsrekommendationerna för den pediatriska populationen, i synnerhet för barn under 12 år, kan leda till subterapeutiska vankomycinnivåer i ett stort antal barn. Säkerheten vid höjd vankomycindosering har emellertid inte bedömts ordentligt och högre doser än 60 mg/kg/dag kan inte rekommenderas generellt.

    Vankomycin ska användas med särskild försiktighet hos prematura nyfödda och spädbarn på grund av deras ofullständigt utvecklade njurfunktion och risken för ökad serumkoncentration av vankomycin. Koncentrationen av vankomycin i blodet ska därför övervakas noggrant hos dessa barn. Samtidig användning av vankomycin och anestesiläkemedel har associerats med erytem och histaminliknande rodnad hos barn. På liknande sätt är samtidig användning med nefrotoxiska medel, såsom aminoglykosidantibiotika, NSAID (t.ex. ibuprofen för stängning av öppetstående ductus arteriosus) eller amfotericin B, associerad med en ökad risk för nefrotoxicitet (se avsnitt Interaktioner) och därmed är mer frekvent övervakning av vankomycinserumkoncentrationer och njurfunktion indicerat.

    Äldre patienter

    Den naturliga minskningen av glomerulär filtration med stigande ålder kan leda till förhöjda serumkoncentrationer av vankomycin om dosen inte justeras (se avsnitt Dosering).

    Läkemedelsinteraktioner med anestesiläkemedel

    Anestesiinducerad myokarddepression kan förstärkas av vankomycin. Under anestesi måste doserna vara väl utspädda och administreras långsamt med noggrann hjärtövervakning. Positionsändringar bör skjutas upp tills infusionen är klar, för att möjliggöra postural anpassning (se avsnitt Interaktioner).

    Pseudomembranös enterokolit

    Vid svår ihållande diarré måste pseudomembranös enterokolit, som kan vara livshotande, övervägas (se avsnitt Biverkningar). Läkemedel som hämmar peristaltiken får inte ges.

    Superinfektion

    Långvarig användning av vankomycin kan leda till överväxt av resistenta organismer. Noggrann övervakning av patienten är nödvändig. Om superinfektion uppstår under behandlingen ska lämpliga åtgärder vidtas.

    Interaktioner

    Anestetika

    Samtidig administrering av vankomycin och anestetiska medel har satts i samband med erytem, histaminliknande rodnad och anafylaktoida reaktioner.

    Det har rapporterats att frekvensen för infusionsrelaterade händelser ökar med samtidig administrering av anestetiska medel. Infusionsrelaterade händelser kan minimeras genom administrering av vankomycin som en 60-minutersinfusion före induktion av anestetika.

    Andra potentiellt nefrotoxiska eller ototoxiska läkemedel

    Samtidig eller sekventiell systemisk eller lokal användning av andra potentiellt ototoxiska, neurotoxiska eller nefrotoxiska läkemedel, som amfotericin B, aminoglykosider, bacitracin, polymyxin B, kolistin, viomycin eller cisplatin, när det är indicerat, kräver noggrann övervakning eftersom risken för nefrotoxicitet och/eller ototoxicitet är förhöjd.

    Muskelavslappnande medel
    Det finns en ökad risk för förlängd neuromuskulär blockad vid samtidig administrering av vankomycin och neuromuskulära blockerare.

    Graviditet

    Kategori B:2

    Graviditet

    Det finns inte tillräckligt stor erfarenhet avseende säkerhet från användning av vankomycin hos gravida kvinnor. Reproduktionstoxikologiska studier på djur tyder inte på några effekter på utvecklingen av embryo eller foster, eller på graviditetens förlopp (se avsnitt Prekliniska uppgifter).

    Vankomycin passerar emellertid placenta och en potentiell risk för embryonal och neonatal ototoxicitet och nefrotoxicitet kan inte uteslutas. Därför ska vankomycin endast ges till gravida om det finns ett entydigt behov och efter noggrant övervägande av risk i förhållande till nytta.

    Amning

    Grupp IVb

    Vankomycin utsöndras i bröstmjölk och ska därför endast användas under amningsperioden om det är absolut nödvändigt. Vankomycin ska ges med försiktighet till ammande kvinnor på grund av de potentiellt skadliga effekterna på spädbarnet (störningar i tarmfloran med diarré, kolonisation med jästliknande svampar och eventuell sensibilisering).

    Med tanke på betydelsen av detta läkemedel för den ammande kvinnan ska ett beslut att avbryta amningen övervägas.

    Trafik

    Vancomycin Actavis har ingen eller försumbar effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner.

    Biverkningar

    Sammanfattning av säkerhetsprofilen

    De vanligaste biverkningarna är flebit, pseudo-allergiska reaktioner och rodnad på överkroppen (”red neck syndrome”) i samband med alltför snabb intravenös infusion av vankomycin.

    Tabellförteckning över biverkningar

    Inom varje frekvensgrupp presenteras biverkningarna i fallande allvarlighetsgrad.

    Biverkningarna som anges nedan definieras enligt MedDRA-konventionen om frekvens och databasen om klassificering av organsystem:

    Mycket vanliga (≥ 1/10); vanliga (≥ 1/100, <1/10); mindre vanliga (≥ 1/1000, <1/100); sällsynta (≥ 1/10 000, <1/1000); mycket sällsynta (<1/10 000); ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

    Organsystem

    Frekvens

    Biverkning

    Blodet och lymfsystemet:

    Sällsynta

    Reversibel neutropeni 1, agranulocytos, eosinofili, trombocytopeni, pancytopeni

    Immunsystemet:

    Sällsynta

    Överkänslighetsreaktioner, anafylaktiska reaktioner2

    Öron och balansorgan:

    Mindre vanliga

    Övergående eller permanent hörselnedsättning4

    Sällsynta

    Vertigo, tinnitus 3, yrsel

    Hjärtat

    Mycket sällsynta

    Hjärtstopp

    Blodkärl:

    Vanliga

    Blodtryckssänkning

    Sällsynta

    Vaskulit

    Andningsvägar, bröstkorg och mediastinum:

    Vanliga

    Dyspné, stridor

    Magtarmkanalen:

    Sällsynta

    Illamående

    Mycket sällsynta

    Pseudomembranös enterokolit

    Ingen känd frekvens

    Kräkningar, diarré

    Hud och subkutan vävnad:

    Vanliga

    Rodnad på överkroppen (”red man syndrome”), exantem och slemhinneinflammation, pruritus, urtikaria

    Mycket sällsynta

    Exfoliativ dermatit, Stevens-Johnsons syndrom, Lyells syndrom, Linjär IgA bullös dermatos 5

    Ingen känd frekvens

    Eosinofili och systemiska symtom (DRESS-syndrom),

    AGEP (akut generaliserad exantemös pustulos)

    Njurar och urinvägar:

    Vanliga

    Njurinsufficiens manifesterad främst som förhöjt serumkreatinin och serumurea

    Sällsynta

    Interstitiell nefrit, akut njursvikt.

    Ingen känd frekvens

    Akut tubulär nekros

    Symtom vid administreringsstället:

    Vanliga

    Flebit, rodnad på överkroppen och i ansiktet

    Sällsynta

    Läkemedelsinducerad feber, frossa, smärta och muskelspasmer i bröst- och ryggmuskler

    Beskrivning av utvalda biverkningar

    Reversibel neutropeni som vanligen börjar en vecka eller mer efter start av intravenös terapi eller efter en totaldos på mer än 25 g.

    Under eller kort efter snabb infusion kan anafylaktiska/anafylaktoida reaktioner inklusive väsande andning förekomma. Reaktionerna avtar när administrering stoppas, vanligtvis mellan 20 minuter och 2 timmar. Vankomycin bör infunderas långsamt (se avsnitt Dosering och Varningar och försiktighet). Nekros kan förekomma efter intramuskulär injektion.

    Tinnitus, som eventuellt uppstår före dövhet, bör betraktas som en indikation på att behandlingen ska sättas ut.

    Ototoxicitet har främst rapporterats hos patienter som fått höga doser, eller hos dem som fått samtidig behandling med andra ototoxiska läkemedel som aminoglykosid, eller hos dem som hade nedsatt njurfunktion eller hörsel sedan tidigare.

    Om ett bullöst syndrom misstänks ska läkemedlet sättas ut och dermatologisk bedömning bör utföras av specialist.

    Pediatrisk population

    Säkerhetsprofilen är i allmänhet likartad mellan barn och vuxna patienter. Njurtoxicitet har beskrivits hos barn, vanligen i association med andra nefrotoxiska läkemedel, såsom aminoglykosider.

    Överdosering

    Understödjande behandling rekommenderas med bibehållande av glomerulär filtration. Vankomycin elimineras dåligt med hemodialys och peritonealdialys. Hemoperfusion med Amberlite-jonbytaren XAD-4 har rapporterats vara av begränsad nytta.

    Farmakodynamik

    Verkningsmekanism

    Vankomycin är ett tricykliskt glykopeptidantibiotikum som hämmar grampositiva bakteriers cellväggssyntes genom att binda med hög affinitet till D-alanyl-D-alanin-terminus i cellväggens precursorenheter. Läkemedlet har långsam baktericid effekt för prolifierande mikroorganismer. Dessutom försämrar det permeabiliteten hos bakteriecellmembranet och hämmar RNA-syntes.

    Farmakokinetiska/farmakodynamiska förhållande

    Vankomycin uppvisar koncentrationsoberoende aktivitet med området under koncentrationskurvan (AUC) dividerat med den minsta inhiberande koncentrationen (MIC) hos målorganismen som primär prediktiv parameter för effekt. Baserat på in vitro , djur- och begränsade humandata har ett AUC/MIC-förhållande på 400 fastställts som ett PK/PD-mål för att uppnå klinisk effektivitet med vankomycin. För att uppnå detta mål när MIC-värdena är ≥ 1,0 mg/l krävs dosering i det övre intervallet och höga dalkoncentrationer i serum (15-20 mg/l) (se avsnitt Dosering).

    Resistensmekanism

    Förvärvad resistens mot glykopeptider är vanligast hos enterokocker och baseras på förvärvande av olika van-genkomplex som förändrar D-alanyl-D-alanin-målet till D-alanyl-D-laktat eller D-alanyl-D-serin, vilka binder vankomycin dåligt. I vissa länder observeras ökande fall av resistens, särskilt hos enterokocker; multiresistenta stammar av Enterococcus faecium är särskilt alarmerande.

    Van-gener har i sällsynta fall hittats i Staphylococcus aureus , där förändringar i cellväggstrukturen resulterar i ”intemediär” känslighet, vilken vanligtvis är heterogen. Dessutom har meticillinresistenta staphylococcus-stammar (MRSA) med minskad känslighet för vankomycin rapporterats. Den minskade känsligheten eller resistensen mot vankomycin hos Staphylococcus är inte klarlagd. Ett flertal genetiska element och flera mutationer krävs.

    Det finns ingen korsresistens mellan vankomycin och andra klasser av antibiotika. Korsresistens med andra glykopeptidantibiotika, såsom teikoplanin, förekommer. Sekundär resistensutveckling under behandling är sällsynt.

    Synergieffekter

    Kombinationen av vankomycin med ett aminoglykosidantibiotikum har en synergistisk effekt mot många stammar av Staphylococcus aureus , grupp D-streptokocker (icke-enterokocker), enterokocker och streptokocker av viridans-gruppen. Kombinationen av vankomycin med en cefalosporin har en synergistisk effekt mot vissa oxacillin-resistenta Staphylococcus epidermidis -stammar, och kombinationen av vankomycin och rifampicin har en synergistisk effekt mot Staphylococcus epidermidis och en partiell synergistisk effekt mot vissa Staphylococcus aureus -stammar. Med tanke på att vankomycin i kombination med en cefalosporin även kan ha en antagonistisk effekt mot vissa Staphylococcus epidermidis -stammar och i kombination med rifampicin mot vissa Staphylococcus aureus -stammar är föregående synergismtestning användbart.

    Prover för bakteriekulturer bör tas för att isolera och identifiera de orsakande organismerna och för att bestämma deras känslighet för vankomycin.

    Brytpunkter för resistensbestämning

    Vankomycin är aktivt mot grampositiva bakterier, såsom stafylokocker, streptokocker, enterokocker, pneumokocker, och clostridier. Gramnegativa bakterier är resistenta.

    Förekomsten av förvärvad resistens kan variera geografiskt och över tid för vissa arter och lokal information om resistens är önskvärd, speciellt vid behandling av allvarliga infektioner. Vid behov bör expertråd inhämtas när den lokala förekomsten av resistens är sådan att nyttan av läkemedlet vid åtminstone vissa typer av infektioner kan ifrågasättas. Denna information ger endast ungefärlig vägledning beträffande chansen för huruvida mikroorganismer är känsliga för vankomycin.

    MIC-brytpunkter som fastställts av Europeiska kommittén för resistensbestämning (EUCAST) är som följer:

    Känslig

    Resistent

    Staphylococcus aureus 1

    ≤ 2 mg/l

    > 2 mg/l

    Koagulasnegativa stafylokocker1

    ≤ 4 mg/l

    > 4 mg/l

    Enterococcus spp.

    ≤ 4 mg/l

    > 4 mg/l

    Streptococcus-grupper A, B, C och G

    ≤ 2 mg/l

    > 2 mg/l

    Streptococcus pneumoniae

    ≤ 2 mg/l

    > 2 mg/l

    Grampositiva anaerober

    ≤ 2 mg/l

    > 2 mg/l

    1 S. aureus med vankomycin MIC-värden på 2 mg/l är på gränsen av vildtypsfördelningen och det kan finnas ett försämrat kliniskt svar.

    Normalt känsliga arter

    Grampositiva

    Enterococcus faecalis

    Staphylococcus aureus

    Meticillinresistent Staphylococcus aureus

    Koagulasnegativa Staphylococci

    Streptococcus spp.

    Streptococcus pneumoniae

    Enteroccocus spp.

    Staphylococcus spp.

    Anaeroba arter

    Clostridium -arter förutom Clostridium innocuum

    Eubacterium spp.

    Peptostreptococcus spp.

    Arter där förvärvad resistens kan utgöra ett problem

    Enterococcus faecium

    Naturligt resistenta arter

    Alla gramnegativa bakterier

    Grampositiva aeroba arter

    Erysipelothrix rhusiopathiae,

    Heterofermentative Lactobacillus,

    Leuconostoc spp.

    Pediococcus spp.

    Anaeroba arter

    Clostridium innocuum

    Uppkomsten av resistens mot vankomycin skiljer sig från ett sjukhus till ett annat och därför bör ett lokalt mikrobiologiskt laboratorium kontaktas för relevant lokal information.

    Farmakokinetik

    Absorption

    Vankomycin administreras intravenöst för behandling av systemiska infektioner.

    Hos patienter med normal njurfunktion ger intravenös infusion av multipla doser av 1 g vankomycin (15 mg/kg) under 60 minuter ungefärliga genomsnittliga plasmakoncentrationer av 50-60 mg/l, 20-25 mg/l och 5-10 mg/l, omedelbart, 2 timmar respektive 11 timmar efter avslutad infusion. Plasmanivåerna erhållna efter multipla doser är liknande de som uppnås efter en enda dos.

    Distribution

    Distributionsvolymen är ca 60 liter/1,73 m2 kroppsyta. Vid serumkoncentrationer av vankomycin på 10 mg/l till 100 mg/l är bindningen av läkemedlet till plasmaproteiner ca 30-55 %, mätt genom ultrafiltrering.

    Vankomycin diffunderar lätt över placenta och fördelas i navelsträngsblod. I icke-inflammerade hjärnhinnor passerar vankomycin blod-hjärnbarriären endast till en låg grad.

    Metabolism

    Vankomycin metaboliseras endast i liten omfattning. Efter parenteral tillförsel utsöndras det via glomerulär filtration genom njurarna nästan fullständigt som mikrobiologiskt aktiv substans (ca 75-90 % inom 24 timmar).

    Eliminering

    Halveringstiden hos vuxna patienter med normal njurfunktion är 4-6 timmar, hos barn 2,2-3 timmar. Plasmaclearance är ungefär 0,058 l/kg/h och njurclearance ca 0,048 l/kg/h. Inom 24 timmar utsöndras cirka 80 % av administrerad vankomycindos i urinen genom glomerulär filtration. Nedsatt njurfunktion fördröjer utsöndringen av vankomycin. Hos patienter utan fungerande njurar är den genomsnittliga halveringstiden 7,5 dagar. På grund av ototoxicitet från vankomycinbehandling är övervakning av plasmakoncentrationen indicerad i sådana fall.

    Utsöndring via gallan är obetydlig (mindre än 5 % av dosen).

    Trots att vankomycin inte elimineras effektivt genom hemodialys eller peritonealdialys har det förekommit rapporter om en ökning av vankomycinclearance med hemoperfusion och hemofiltrering.

    Linjäritet/icke-linjäritet

    Vankomycinkoncentrationen ökar i allmänhet proportionellt med ökande dos. Plasmakoncentrationer under upprepad dosering liknar dem efter administrering av en enda dos.

    Egenskaper hos särskilda grupper

    Nedsatt njurfunktion

    Vankomycin utsöndras huvudsakligen genom glomerulär filtration. Hos patienter med nedsatt njurfunktion är den terminala halveringstiden av vankomycin förlängd och total kroppsclearance reducerad. På grund av detta bör optimal dos beräknas i enlighet med doseringsrekommendationerna som ges i avsnitt Dosering.

    Nedsatt leverfunktion

    Vankomycins farmakokinetik förändras inte hos patienter med nedsatt leverfunktion.

    Gravida kvinnor

    Väsentligt ökade doser kan behövas för att uppnå terapeutiska serumkoncentrationer hos gravida kvinnor (se avsnitt Graviditet).

    Överviktiga patienter

    Distributionen av vankomycin kan förändras hos överviktiga patienter på grund av ökad distributionsvolym, ökad njurclearance och möjliga förändringar i plasmaproteinbindning. I dessa subpopulationer sågs högre vankomycinkoncentrationer i serum än förväntat hos manliga friska vuxna (se avsnitt Dosering).

    Pediatrisk population

    Vankomycins farmakokinetiska egenskaper har visat stor interindividuell variabilitet hos förtidigt födda och fullgångna nyfödda. Hos nyfödda varierar distributionsvolymen för vankomycin efter intravenös administrering mellan 0,38 och 0,97 l/kg, liknande värden för vuxna, medan clearance varierar mellan 0,63 och 1,4 ml/kg/min. Halveringstiden varierar mellan 3,5 och 10 h och är längre än hos vuxna, vilket återspeglar de normalt lägre värdena för clearance hos nyfödda.

    Hos spädbarn och äldre barn varierar distributionsvolymen mellan 0,26 - 1,05 l/kg medan clearance varierar mellan 0,33 - 1,87 ml/kg/min.

    Prekliniska uppgifter

    Gängse studier avseende säkerhetsfarmakologi och upprepad dostoxicitet visade inte några särskilda risker för människa.

    Begränsade data angående mutagena effekter visar negativa resultat, långtidsstudier på djur med avseende på karcinogen risk är ej tillgängliga. I teratogenicitetsstudier, där råttor och kaniner fick doser ungefär motsvarande human dos baserat på kroppsyta (mg/m2), observerades inte några direkta eller indirekta teratogena effekter.

    Djurstudier med avseende på användning under peri- och postnatal period och med avseende på effekt på fertilitet är inte tillgängliga.

    Innehåll

    1 injektionsflaska innehåller 500 mg vankomycinhydroklorid motsvarande 500 000 IE vankomycin.

    1 injektionsflaska 1000 mg innehåller vankomycinhydroklorid som motsvarar 1 000 000 IE vankomycin.

    Blandbarhet

    Vancomycin Actavis lösning har ett lågt pH-värde som kan orsaka kemisk eller fysikalisk instabilitet när det blandas med andra föreningar. Blandning med alkaliska lösningar ska undvikas. Varje parenteral lösning ska kontrolleras visuellt avseende utfällning och missfärgning före användning.

    Detta läkemedel får inte blandas med andra läkemedel förutom de som nämns i avsnitt Hantering, hållbarhet och förvaring.

    Hantering, hållbarhet och förvaring

    Pulver, i förpackning för försäljning

    2 år

    Rekonstituerat koncentrat

    Efter beredning av koncentratet, måste ytterligare spädning göras omedelbart.

    Spädd lösning

    Från en mikrobiologisk synvinkel ska produkten användas omedelbart.

    Pulver, i förpackning för försäljning

    Förvaras vid högst 25 °C.

    Förvara injektionsflaskan i ytterkartongen. Ljuskänsligt.

    Rekonstituerat koncentrat och spädd lösning

    Förvaringsanvisningar för läkemedlet efter beredning och ytterligare spädning finns i avsnitt Hållbarhet, förvaring och hantering.

    Läkemedlet ska rekonstitueras och det erhållna koncentratet måste sedan spädas före användning.

    Beredning av rekonstituerat koncentrat

    Lös upp innehållet i varje 500 mg injektionsflaska i 10 ml sterilt vatten för injektionsvätskor.

    Lös upp innehållet i varje 1000 mg injektionsflaska i 20 ml sterilt vatten för injektionsvätskor.

    Utseende på rekonstituerat koncentrat:

    Klar och färglös till ljust gul lösning utan fibrer och synliga partiklar.

    1 ml rekonstituerat koncentrat innehåller 50 mg vankomycin.

    Förvaringsanvisningar för rekonstituerat koncentrat finns i avsnitt Hållbarhet, förvaring och hantering.

    Beredning av den färdigspädda infusionsvätskan

    Rekonstituerat koncentrat innehållande 50 mg/ml vankomycin ska spädas ytterligare omedelbart efter rekonstituering.

    Lämpliga spädningsvätskor är:

    Natriumklorid 9 mg/ml (0,9 %), injektionsvätska, glukos 50 mg/ml (5 %), injektionsvätska, natriumklorid 9 mg/ml (0,9 %) och glukos 50 mg/ml (5 %), injektionsvätska eller Ringeracetat-injektionsvätska.

    De rekonstituerade och spädda lösningarna ska inspekteras visuellt för förekomst av partiklar och missfärgning före administrering. Enbart klar och färglös till ljust gul lösning utan fibrer och synliga partiklar ska användas.

    Intermittent infusion

    Rekonstituerat koncentrat innehållande 500 mg vankomycin (50 mg/ml) måste spädas ytterligare med minst 100 ml spädningsvätska omedelbart efter rekonstituering.

    Rekonstituerat koncentrat innehållande 1000 mg vankomycin (50 mg/ml) måste spädas ytterligare med minst 200 ml spädningsvätska omedelbart efter rekonstituering.

    Vankomycinkoncentrationen i infusionsvätskan ska inte överstiga 5 mg/ml.

    Önskad dos ska ges långsamt via intravenös infusion med en hastighet som inte överstiger 10 mg/minut under minst 60 minuter, eller längre.

    Förvaringsanvisningar för spädd lösning finns i avsnitt Hållbarhet, förvaring och hantering.

    Destruktion

    Injektionsflaskor är endast avsedda för engångsbruk. Oanvänt läkemedel måste destrueras.

    Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.

    Förpackningsinformation

    Vancomycin Actavis
    Pulver till koncentrat till infusionsvätska, lösning 500 mg Ett vitt till gulvitt pulver i en genomskinlig injektionsflaska av glas med ett grått snäpplock
    1 styck injektionsflaska (fri prissättning), EF, Övriga förskrivare: tandläkare
    Pulver till koncentrat till infusionsvätska, lösning 1000 mg Ett vitt till gulvitt pulver i en genomskinlig injektionsflaska av glas med ett grönt snäpplock
    1 styck injektionsflaska (fri prissättning), EF, Övriga förskrivare: tandläkare

    Liknande preparat inom:

    Vankomycin