Texten är baserad på produktresumé: 2015-11-09.

Korttidsbehandling av följande ytliga hudinfektioner hos vuxna, ungdomar, spädbarn och barn (från nio månaders ålder) (se Farmakodynamik): Impetigo. Infekterade små rivsår, skrapsår eller suturerade sår.

Se Varningar och försiktighet och Farmakodynamik beträffande viktig information om den kliniska aktiviteten av retapamulin mot olika typer av Staphylococcus aureus.

Officiell vägledning om lämplig användning av antibiotika läkemedel bör beaktas.

Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges under Innehåll.

Vuxna (18-65 år), ungdomar (12-17 år) spädbarn och barn (från 9 månader till 11 år).

Ett tunt lager av salvan appliceras på det angripna hudområdet 2 gånger dagligen i 5 dagar.
Det behandlade området kan täckas med sterilt förband eller kompress.

Säkerhet och effekt har inte utvärderats i följande fall: Impetiginösa lesioner >10 till antalet och som överskrider en total yta av 100 cm². Infekterade lesioner som överskrider 10 cm i längd eller som har en total yta >100 cm².

Hos patienter under 18 år bör den totala behandlingsytan inte överskrida 2% av kroppsytan.

Patienter som inte svarar kliniskt inom 2-3 dagar bör åter utvärderas och alternativ behandling övervägas (se Varningar och försiktighet).

Särskilda patientgrupper

Äldre (65 år eller äldre): Dosen behöver inte justeras.

Nedsatt njurfunktion: Dosen behöver inte justeras. Se Prekliniska uppgifter.

Nedsatt leverfunktion: Dosen behöver inte justeras. Se Prekliniska uppgifter.

Pediatrisk population: Säkerhet och effekt av retapamulin salva har inte utvärderats hos barn under nio månaders ålder. Förnuvarande tillgänglig data finns beskrivet i avsnitt Farmakokinetik, men inga rekommendationer om dosering kan göras.

Administreringssätt: Retapamulin är endast för utvärtes bruk

Sensibilisering eller svår lokal reaktion: Om sensibilisering eller svår lokal irritation inträffar vid behandling med retapamulin salva bör

man avbryta behandlingen, noggrant avlägsna salvan och sätta in lämplig alternativ behandling av infektionen.

Ögon och slemhinnor: Retapamulin salva får inte komma i kontakt med ögon och slemhinnor. Näsblod har rapporterats vid användning av Altargo på nässlemhinnan.

Oralt intag: Var noga med att undvika oralt intag.

Utvärdering av behandlingen: Alternativ behandling bör övervägas om det inte sker någon förbättring eller om en försämring ses i det infekterade området efter 2-3 dagars behandling.

Långvarigt bruk och tillväxt av icke – mottagliga mikroorganismer: Långvarigt bruk med retapamulin kan orsaka tillväxt av icke-mottagliga mikroorganismer, inklusive fungi. Om superinfektion med en icke-mottaglig organism misstänks, skall behandlingen styras av kliniska och mikrobiologiska bedömningar.

Abscesser: Retapamulin skall inte användas för behandling av abscesser.

Meticillinresistenta, Staphylococcus aureus (MRSA): Retapamulin skall inte användas för behandling av infektioner som man vet eller misstänker är orsakade av MRSA (se Farmakodynamik). I kliniska studier av sekundärt infekterade öppna sår var effekten av retapamulin otillräcklig hos patienter med infektioner orsakade av MRSA. Orsaken till den minskade kliniska effekten som observerades hos dessa patienter är okänd.

Butylhydroxitoluen: Retapamulin salva innehåller butylhydroxitoluen, som kan ge lokala hudreaktioner (t ex kontakteksem) eller vara irriterande för ögon och slemhinnor.

Effekten av samtidig behandling med retapamulin och andra läkemedel för topikalt bruk på samma hudområde har inte studerats och rekommenderas inte.

I humana levermikrosomer har retapamulin visats vara en stark hämmare av CYP3A4. Eftersom plasmakoncentrationen av retapamulin är låg vid topikal applicering (se Farmakokinetik), förväntas dock inte att samtidig systemisk administrering av CYP3A4-substrat resultera i en klinisk betydelsefull hämning av deras metabolism av retapamulin.

Samtidig administrering av oralt ketokonazol 200 mg två gånger dagligen ökade genomsnittlig AUC _(0-24) och C_max med 81% efter topikal applicering av retapamulin 10 mg/g salva på skadad hud hos friska vuxna män. De högsta registrerade plasmakoncentrationerna var ändå låga (≤ 10,5 ng/ml i frånvaro av ketokonazol och ≤ 17 ng/ml i närvaro av ketokonazol).

Systemisk exponering av retapamulin har varit låg efter topikal applicering av 10 mg/g salva hos vuxna och pediatriska patienter i åldrarna 2 år och äldre (maximum plasmakoncentration < 20 ng/ml). Det är därför inte förväntat att kliniskt betydelsefulla ökningar av retapamulinplasmakoncentrationer ska förekomma hos patienter i åldrarna 2 år och äldre som samtidigt får CYP3A4-hämmare.

Pediatrisk population: Hos barn i åldrarna från 9 månader till 2 år är det möjligt att högre plasmakoncentrationer emellanåt kan förekomma under behandlingen med retapamulin 10 mg/g salva jämfört med hos äldre barn och vuxna. Försiktighet ska därför iakttas om retapamulin 10 mg/g salva ska administreras till barn i denna åldersgrupp som samtidigt får CYP3A4-hämmare, då systemisk exponering av retapamulin kan öka ytterligare vid CYP3A4-inhibition.

Se Farmakokinetik angående plasmakoncentrationer av retapamulin som observerats hos patienter i olika åldersgrupper.

Kategori B:3

Data saknas från behandling av gravida kvinnor. Djurstudier har visat reproduktionstoxikologiska effekter efter peroralt intag och är ofullständiga vad gäller effekter på förlossning och fosterutveckling/utveckling efter födseln (se Prekliniska uppgifter). Retapamulin salva bör endast användas under graviditeten när topikal antibakteriell behandling är klart indicerad och användning av retapamulin anses vara att föredra framför systembehandling med antibakteriella läkemedel.

Grupp IVa

Det är okänt om retapamulin utsöndras i human bröstmjölk. Eftersom minimal systemisk exponering har observerats hos vuxna är exponeringen för det ammade barnet troligtvis försumbar. Utsöndring av retapamulin i mjölk hos djur har inte studerats. Beslut om att fortsätta/avsluta amning eller att fortsätta/avsluta behandlingen med Altargo bör tas med hänsyn till nyttan av amningen för barnet och nyttan av behandlingen med Altargo för kvinnan.

Altargo har ingen eller negligerbar effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner.

Summering av säkerhetsprofilen: I kliniska studier där 2150 patienter med ytliga hudinfektioner behandlades med Altargo var den vanligast rapporterade biverkningen irritation på applikationsstället, vilket inträffade hos cirka 1% av patienterna.

Lista i tabellform över biverkningar

Frekvensintervallen är definierade enligt följande:

Mycket vanliga (>1/10), vanliga (≥1/100 till <1/10), mindre vanliga (≥1/1000 till <1/100), sällsynta (<1/10,000 till <1/1000), mycket sällsynta (<1/10 000), Ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

Biverkningarna presenteras inom varje frekvensområde efter fallande allvarlighetsgrad.

Pediatrisk population: Frekvens, typ och allvarlighetsgrad för biverkningar i den pediatriska populationen är detsamma som hos vuxna.

Varje tecken eller symtom på överdos, efter topikal administrering eller oavsiktligt intag, skall behandlas symtomatiskt. Ingen specifik antidot är känd.

Verkningsmekanism: Retapamulin är ett halvsyntetiskt derivat av pleuromutilin, som isolerats genom jäsning från Clitopilus passeckerianus (tidigare Pleurotus passeckerianus).

Retapamulin hämmar selektivt bakteriell proteinsyntes genom att interagera på en unik position på den bakteriella ribosomens 50S-subenhet, vilken skiljer sig från bindningsställena för andra antibakteriella medel (som inte är av pleuromutilintyp) som interagerar med ribosomen.

Data tyder på att bindningsstället involverar det ribosomala proteinet L3 och är i regionen av den ribosomala P-positionen och peptidyltransferas-centret.
Genom att binda till detta ställe hämmar pleuromutiliner överföringen av peptidyl, blockerar delvis interaktioner på P-positionen och förhindrar normal bildning av aktiva ribosomala 50S-subenheter. Därför tycks pleuromutiliner hämma den bakteriella proteinsyntesen genom multipla mekanismer.

Retapamulin är till övervägande delen bakteriostatiskt mot S. aureus and S. pyogenes.

Resistensmekanismer: På grund av sitt distinkta verkningssätt är målspecifik korsresistens med andra klasser av antibakteriella medel sällsynt.

In vitro har tre mekanismer identifierats som minskar känsligheten för retapamulin. En involverar mutationer i det ribosomala proteinet L3, den andra är en icke-specifik effluxmekanism (ABC transportör vgaAv). Denna icke målspecifika effluxmekanism har också visats minska in vitro-aktiviteten hos streptogramin A.

Känsligheten för pleuromutiliner kan också påverkas av Cfr-rRNA-metyltransferas, som ger korsresistens mot fenikoler, linkosamider och streptogramin A hos stafylokocker.

Retapamulin-MIC på 2-64 µg/ml har rapporterats för kliniska isolat av S. aureus, som antingen har efflux- eller cfr-resistensmekanismer som beskrivs ovan. För S. aureus-isolat med laboratorieframkallade mutationer i det ribosomala proteinet L3, var MIC för retapamulin 0,25 4 µg/ml. Medan det epidemiologiska gränsvärdet för S.aureus är satt till 0,5 µg/ml för retapamulin är den kliniska relevansen av isolat med förhöjda retapamulin-MIC okänd med tanke på möjligheten att höga lokala koncentrationer (20 000 µg/ml) av retapamulin på huden kan uppnås.

Ingen resistensutveckling observerades under behandling med retapamulin i det kliniska studieprogrammet och alla kliniska isolat hämmades av retapamulinkoncentrationer ≤2µg/ml.

Antibakteriellt spektrum: Förekomsten av förvärvad resistens kan variera geografiskt och med tiden för utvalda arter och information om lokala resistensförhållanden är önskvärd, särskilt vid behandling av svåra infektioner. Vid behov bör expertråd sökas när den lokala resistensprevalensen är sådan att nyttan av medlet kan ifrågasättas vid åtminstone vissa typer av infektioner.

^$ In vitro var retapamulin lika aktivt mot meticillinkänsliga och meticillinresistenta stammar av S. aureus. Se dock Varningar och försiktighet samt nedan beträffande klinisk effekt mot MRSA. Retapamulin bör inte användas för behandling av infektioner som är orsakade av eller antas vara orsakade av MRSA.

* aktivitet har visats tillfredsställande i kliniska studier

Klinisk effekt och säkerhet: Mycket få MRSA isolerades i studier med impetigo och alla var kliniskt framgångsrika (100%: 8/8).
I studier med impetigo och i två studier med sekundärt infekterade öppna sår (SIOW) var frekvensen lyckade resultat hög för retapamulin hos patienter med mupirocinresistent S. aureus (100%: 11/11) eller fusidinsyraresistent S. aureus (96,7%: 29/30). I de två studierna där patienter med SIOW ingick var effekten av retapamulin på infektioner orsakade av MRSA dock otillfredsställande (75,7%). Ingen skillnad observerades in vitro avseende retapamulins effekt mot S. aureus vare sig isolaten var känsliga eller resistenta mot meticillin.

Det är oklart varför den kliniska effekten mot MRSA vid SIOW-infektioner är lägre, men den kan ha påverkats av närvaron av en specifik MRSA klon. Vid behandlingssvikt associerad med S. aureus kan närvaro av stammar med ytterligare virulensfaktorer (såsom Panton-Valentine Leukocidin) misstänkas.

Procent lyckade resultat vid uppföljning av SIOW patienter med S. aureus

CI: konfidensintervall. Exakt konfidensintervall (CI) har kalkylerats med F-fördelningsmetod.
^$: svarsfrekvensen för MRSA beroende på PVL+MRSA var 8/13 (62%)

En randomiserad, dubbelblind multicenter-studie jämförde effekten av retapamulin salva mot placebosalva för behandling av SIOW. Studien klarade inte att möta primär endpoint vilket var kliniskt framgångsrika resultat vid uppföljning (dag 12-14) för personer i Intent to treat-populationen (se tabell nedan).

Kliniskt svar vid uppföljning (dag 12-14) i analyspopulationer

CI: konfidensintervall. Konfidensintervallet justerades inte för multiplicitet.

ITTC- Intent to treatklinisk primär effektpopulation; PPC- Per protokoll klinisk primär effektpopulation; ITTB- Intent to treat bakteriologiskt utvärderbar, primär effektpopulation; PPB- Per protokoll bakteriologiskt utvärderbar, primär effektpopulation.

Dock, vid justering för sårens karakteristika vid utgångsstadiet inklusive patogen, sårstorlek och allvarlighetsgrad, var det kliniskt framgångsrika resultat för retapamulin överlägset mot placebo för den primära effekt-endpointen (p=0,0336). Sår hos patienter som behandlats med retapamulin läkte snabbare vid behandlingens slut-besöket (dag 7-9), med en storleksminskning av såret på 77,3% jämfört med 43,5% för placebobehandlade personer. Vid uppföljningsbesöket var denna skillnad dock mindre uttalad (88,6% mot 81% för retapamulinbehandlade personer respektive placebobehandlade personer).

I den bakteriologiskt utvärderbara intent-to-treatgruppen var det kliniskt framgångsrika resultatet för retapamulin (76,4%; 139/184) statistiskt överlägset det för placebo (63,4%; 54/84). Skillnaden var primärt på grund av det högre framgångsrika resultatet som sågs hos retapamulinbehandlade personer med infektioner orsakade av S. aureus jämfört med placebobehandlade personer (se tabell nedan). Dock visade inte retapamulin någon fördel över placebo hos personer med SIOW orsakade av S. pyogenes.

Procent lyckade resultat vid uppföljning för Bakteriologiskt utvärderbart Intent to treat SIOW personer med S. Aureus och S. Pyogenes

CI: konfidensintervall. Exakt konfidensintervall (CI) har kalkyerats med F-fördelningsmetod.

Absorption

Friska vuxna

I en studie som genomfördes på friska vuxna applicerades retapamulin 10 mg/g salva dagligen på intakt och skadad hud under ocklusion i upp till 7 dagar. Den systemiska exponeringen efter topikal applicering av retapamulin genom intakt hud var mycket låg. Det geometriska medelvärdet av C_max i plasma efter applicering på 200 cm² skadad hud var 9,75 ng/ml dag 1 och 8,79 ng/ml dag 7 och den maximala individuella systemiska exponeringen (C_max) som uppmättes var 22,1 ng/ml.

Patienter från 2 år

Plasmaprover togs från 516 vuxna och pediatriska patienter som fått topikal behandling med retapamulin 10 mg/g salva två gånger dagligen i fem dagar för behandling av sekundärt infekterade traumatiska lesioner. Provtagningen hos vuxna skedde innan dosen gavs dag 3 eller 4 och hos de pediatriska patienterna 0-12 timmar efter sista appliceringen dag 3 eller 4. De flesta proverna (89%) låg under den lägre kvantfieringsgränsen (0,5 ng/ml). Av de plasmaprover som hade mätbara koncentrationer hade 90% retapamulinkoncentrationer under 2,5 ng/ml. Den högsta uppmätta plasmakoncentrationen av retapamulin var 10,7 ng/ml hos vuxna och 18,5 ng/ml hos pediatriska patienter (i åldrarna 2-17 år).

Patienter från 2 månader till 24 månader

Plasmaprover togs vid ett tillfälle ca 4-8 timmar efter första appliceringen på dag 3 eller 4 från patienter i åldrarna från 2 månader till 2 år med impetigo eller med sekundärt infekterade traumatiska lesioner eller dermatoser (observera att retapamulin inte är indicerat för behandling av sekundärt infekterade dermatoser). Retapamulinkoncentrationer var mätbara hos 46% (36/79) av proverna (inom intervallet 0,52-177,3 ng/ml) men majoriteten av dessa prover (27/36; 75%) innehöll <5,0 ng/ml.

Bland barnen från 9 månader till 2 år var plasmakoncentrationer av retapamulin mätbara i 32% (16/50) av proverna. En enda retapamulinkoncentration (95,1 ng/ml) överskred den högsta koncentrationen som observerats hos patienter i åldrarna 2-17 år (18,5 ng/ml). Denna plasmakoncentration observerades hos ett barn med en sekundär infekterad dermatos, en indikation retapamulin inte är indicerat för.

Retapamulin rekommenderas inte för användning hos barn yngre än 9 månader. Hos barn i åldrarna från 2 till 9 månader var plasmakoncentrationer av retapamulin mätbara i 69% (20/69) av proverna. Fyra plasmakoncentrationer av retapamulin (26,9; 80,3; 174,3 och 177,3 ng/ml) överskred den högsta koncentrationen som observerats hos patienter i åldrarna 2-17 år (18,5 ng/ml).

Distribution

På grund av den mycket låga systemiska exponeringen har vävnadsdistributionen av retapamulin inte undersökts hos människa.

In vitro visade sig retapamulin vara substrat för och hämmare av P-glykoprotein (Pgp).

Den maximala individuella systemiska exponeringen hos människa efter topikal applicering av 10 mg/g salva på 200 cm² skadad hud (C_max= 22 ng/ml; AUC _(0-24) = 238 ng·h/ml) var dock 660 gånger lägre än retapamulins IC₅₀ för Pgp-hämning.

Retapamulin binds till cirka 94% till humana plasmaproteiner.

Biotransformation

Den oxidativa metabolismen av retapamulin in vitro i humana levermikrosomer medierades främst av CYP3A4 och i ringa grad av CYP2C8 och CYP2D6, se Interaktioner.

Elimination

Eliminationen av retapamulin har inte undersökts hos människa.

Särskilda patientgrupper

Farmakokinetiska data saknas på patienter med nedsatt njur- eller leverfunktion. På grund av de låga systemiska plasmanivåerna som observerats förväntas dock inga säkerhetsproblem.

Toxicitet vid upprepad dosering: I 14 dagars (50, 150 eller 450 mg/kg) orala toxicitetsstudier på råtta fanns tecken på adaptiva lever- och tyreoideaförändringar. Inga av dessa fynd har klinisk relevans.

På apor som oralt fick 50, 150 eller 450 mg/kg under 14 dagar sågs dosrelaterade kräkningar.

Karcinogenicitet, mutagenicitet, reproduktionseffekter: Långtidsstudier på djur avseende karcinogen potential har inte utförts med retapamulin.

Inga tecken på gentoxicitet kunde ses vid undersökning in vitro avseende genmutation och/eller kromosomeffekter i försök på muslymfomceller, i odlade humana perifera blodlymfocyter eller vid undersökning in vivo av kromosomala effekter vid mikrokärntest på råtta.

Inga tecken på nedsatt fertilitet kunde ses hos han- och honråttor i orala doser på 50, 150 eller 450 mg/kg/dag innebärande exponeringsmarginaler på upp till 5 gånger den högsta uppskattade kliniska exponeringen hos människa (topikal applicering på 200 cm² skadad hud, AUC 238 ng/ml).

I en embryotoxikologisk studie på råtta observerades utvecklingstoxicitet (minskad fostervikt och fördröjd benbildning av skelettet) och modertoxicitet vid perorala doser ≥ 150 mg/kg/dag (motsvarande ≥3 gånger den högsta uppskattade kliniska exponeringen hos människa, se ovan). Det fanns inga behandlingsrelaterade missbildningar hos råtta.

Retapamulin gavs som kontinuerlig intravenös infusion till dräktiga kaniner från dag 7 till dag 19 av dräktigheten. Modertoxicitet sågs vid doser ≥ 7,2 mg/kg/dag motsvarande ≥ 8 gånger den högsta uppskattade kliniska exponeringen hos människa (se ovan). Ingen behandlingsrelaterad effekt på embryofetal utveckling observerades.

Inga studier avseende effekten av retapamulin på pre/postnatal utveckling har utförts. Det förekom emellertid ingen systemisk effekt hos unga råttor vid topikal applicering av retapamulinsalva.

1 gram innehåller: 10 mg retapamulin (1% w/w), vitt vaselin, samt upp till 20 mikrogram butylhydroxitoluen (E321).

Retapamulin

Miljörisk: Risk för miljöpåverkan av retapamulin kan inte uteslutas då det inte finns tillräckliga ekotoxikologiska data.

Nedbrytning: Retapamulin är potentiellt persistent.

Bioackumulering: Retapamulin har låg potential att bioackumuleras.

Resterande salva vid slutförd behandling skall kasseras. j använt läkemedel och avfall skall kasseras enligt gällande anvisningar. Öppnad förpackning hållbar i 7 dagar. Förvaras vid högst 25 °C.

Altargo^®
Salva 10 mg/g Slät, benvit salva
5 gram tub (fri prissättning), tillhandahålls för närvarande ej

Följande produkter har även parallelldistribuerade förpackningar:
Salva 10 mg/g