Texten är baserad på produktresumé: 2018-05-22.

Bronkialastma, hjärtstillestånd, överkänslighetsreaktioner, anafylaktisk chock.

Överkänslighet mot adrenalin eller mot något hjälpämne (se avsnittvarningar och försiktighet för ytterligare information om sulfiter).

Dosering

Vuxna

Individuell dosering

Bronkialastma huvudsakligen vid anfall:

0,3-0,5 mg intramuskulärt (i lårets utsida). Vid behov kan injektionen upprepas med intervaller om 5-10 minuter tills lättnad erhålls. Vid samtidig hjärt- eller kärlsjukdom endast med stor försiktighet.

Hjärtstillestånd (hjärt-lungräddning):

Adrenalin ska doseras och administreras enligt gällande behandlingsrekommendation. Följande dosering av adrenalin baseras på rekommendationerna från ERC (European Resuscitation Council) 2010.

1 mg som intravenös bolusdos var 3-5:e minut.

Om läkemedlet injiceras via en perifer venkateter måste läkemedlet spolas in med minst 20 ml natriumklorid 0,9 % för injektion (för att underlätta inträde i den centrala cirkulationen).

Om venös infart inte finns tillgänglig rekommenderas intraosseös administrering.

Överkänslighetsreaktioner

Urtikaria och Quincke's ödem:

0,3-0,5 mg intramuskulärt (ej i angripet område). Upprepas vid behov.

Astmatisk reaktion vid allergiska överkänslighetsreaktioner: 

0,5-0,8 mg intramuskulärt helst i upprepad deldos om tillståndet ej är alarmerande. Vid svårare reaktion ges 0,1-0,25 mg intravenöst helst efter spädning. Denna dos kan upprepas var 10:e-20:e minut om behovet så påkallar.

Anafylaktisk chock:

Om IV infart saknas: 0,5 mg adrenalin ges direkt intramuskulärt.

Om IV infart finns eller om ingen bättring: Lösning spädes till 0,1 mg/ml: 1 ml 1mg/ml lösning (1 mg adrenalin) blandas med 9 ml isoton natriumklorid i sprutan.

Av utspädd lösning (0,1 mg/ml) ges 2-3 ml intravenöst (0,2-0,3 mg adrenalin), under observation av puls och blodtryck. Upprepa efter 2 minuter om ingen bättring.

Anafylaktisk reaktion under anestesi:

Adrenalin ges intravenöst under anestesi efter spädning till max 0,1 mg/ml lösning.

Hypotension eller medvetslöshet: Adrenalin ges intravenöst vid medvetslöshet och hypotension om upprepade doser av Adrenalin intramuskulärt inte gett effekt. Adrenalin intravenöst ges efter spädning till max 0,1 mg/ml lösning, 1 (-3) ml, långsamt (5-10 minuter) under EKG-övervakning. Upprepade doser i det lägre dosintervallet är att föredra.

Pediatrisk population

Hjärtstillestånd (hjärt-lungräddning):

På grund av ökad risk för biverkningar efter administrering av adrenalin ska särskild försiktighet iakttas hos patienter med kardiovaskulära sjukdomar inklusive angina pectoris, obstruktiv kardiomyopati, hjärtarrytmi, cor pulmonale, ateroskleros och hypertension.

Särskild försiktighet ska även iakttas hos patienter med hypertyreoidism, feokromocytom, trångvinkelglaukom, svårt nedsatt njurfunktion, prostatahyperplasi som orsakar residualurin, hyperkalcemi, hypokalemi och diabetes. Hos patienter med Parkinsons sjukdom kan adrenalin vara förknippat med en övergående försämring av Parkinson-symtom som stelhet och tremor.

Särskild försiktighet bör även iakttas hos äldre och gravida patienter.

Effekten av betastimulerare kan helt eller delvis upphävas vid samtidig behandling med oselektiva beta-blockerare.

Adrenalin Mylan innehåller natriummetabisulfit som i sällsynta fall kan orsaka svåra överkänslighetsreaktioner, inklusive anafylaktiska symtom och bronkospasm hos känsliga individer, särskilt de med tidigare känd astma.

Intramuskulär administrering är att föredra vid behandling av anafylaxi. Intravenös administrering är generellt mer lämpligt på intensivvårdsavdelningar eller akutmottagningar.

Adrenalin 1 mg/ml är inte lämplig för iv administrering. Om adrenalin 0,1 mg/ml inte finns tillgängligt måste 1 mg/ml spädas till 0,1 mg/ml innan iv administrering. Administrering iv måste ske med extrem försiktighet och bör utföras av specialister med erfarenhet av iv administrering av adrenalin.

Epinefrin (adrenalin) interagerar med:

Beta-receptorblockerande medel

Ett tiotal rapporter finns om uttalad hypertension och bradykardi hos patienter behandlade med icke-selektiva beta-receptorblockerare (bl.a. pindolol och propranolol) som tillförts epinefrin (adrenalin). Dessa kliniska observationer har bekräftats i studier på friska försökspersoner. Det har även föreslagits att epinefrin som tillsats till lokalanestetika kan utlösa dessa reaktioner vid intravasal administrering. Risken torde dock vara avsevärt mindre med kardioselektiva beta-receptorblockerare.

Inhalationsanestetika (inklusive kloroform)

Epinefrin (adrenalin) och sannolikt andra beta-receptorstimulerande sympatomimetika såsom isoprenalin kan vid injektion under narkos med etylklorid, halotan, enfluran, trikloretylen och kloroform ge allvarliga hjärtarytmier.

Icke-selektiva monoaminåterupptagshämmare

Adrenalins pressoreffekt har i akuta försök med högdos intravenöst visats förstärkas 2-3-faldigt av tricykliska antidepressiva i ordinär dos. Utdragen blodtrycksstegring har observerats efter 0,5 mg adrenalin subkutant hos en person behandlad med protriptylin. Vid astma kan isoprenalin, orciprenalin, fenoterol, terbutalin eller salbutamol användas.

Vid lokalbedövning i tandläkarpraxis har inga uttalade reaktioner rapporterats, men man har under senare år använt felypressin som vasokonstriktor av preventiva skäl.

Maprotilin

Risk för förstärkta kardiovaskulära effekter av epinefrin (adrenalin) hos patienter som behandlas med tetracykliska antidepressiva. Vid astma kan isoprenalin, orciprenalin, fenoterol, terbutalin eller salbutamol användas. Lämplig vasokonstriktor i tandläkarpraxis är felypressin.

Försiktighet är indicerad hos patienter som använder läkemedel vilka kan utlösa arytmier, däribland digitalis och kinidin. Effekten av adrenalin kan förstärkas av monoaminoxidashämmare (MAO-hämmare) och katekol-O-metyltransferashämmare (COMT-hämmare), tyroideahormoner, teofyllin, oxytocin, parasympatolytika, vissa antihistaminer (difenhydramin, klorfeniramin), levodopa och alkohol.

Adrenalin hämmar insulinutsöndringen och ökar därmed blodsockernivån. För personer med diabetes kan det därför vara nödvändigt att vid adrenalinbehandling öka doseringen av insulin eller oral hypoglykemisk medicin.

Kategori B:2

Klinisk erfarenhet från gravida kvinnor är begränsad. Djur-experimentella data är ofullständiga. Adrenalin bör endast användas under graviditeten om den potentiella fördelen överväger den potentiella risken för fostret.

Grupp IVa

Uppgift saknas om adrenalin passerar över i modersmjölk.

Ej relevant.

Vanligaste biverkningarna av adrenalin är påverkan på cirkulationen samt centralnervösa biverkningar. Ca 1/3 av patienterna drabbas av biverkningar.

Takykardi och blodtrycksstegring kan medföra risker vid hjärt- och kärlsjukdomar.

Ventrikulära arytmier kan induceras speciellt om adrenalin ges under narkos med inhalationsanestetika, som ökar hjärtats känslighet för katekolaminer, t ex alkylhalogenider såsom halotan och trikloretylen.

Symtom vid överdosering: Vid måttlig dos oro, ångest, tremor, huvudvärk, takykardi, palpitationer, blekhet, kallsvett, illamående, kräkningar. Vid höga doser mydriasis, blodtrycksstegring, ventrikulära arytmier, hjärtinsufficiens, lungödem.

Behandling: EKG-övervakning. Vid uttalad sinustakykardi och ventrikulära arytmier propranolol (till astmatiker hellre metoprolol alternativt atenolol). Alternativt vid ventrikulär arytmi lidokain. Vid alfa-adrenerga symtom (t ex kärlspasm, hypertoni) fentolamin 2,5-5 mg (barn 0,05-0,1 mg/kg) i.v. var 5:e minut efter behov, därefter ev. som infusion, alt. glycerylnitrat 0,5-1 mg sublingualt i upprepade doser eller i intravenös infusion 0,5 mikrog/kg/minut initialt med en ökning av dosen om 0,5 mikrog/kg/min var 5-10:e minut tills önskad effekt erhålls. Furosemid vid lungödem. Symtomatisk terapi i övrigt.

Toxicitet: Inaktiveras i mag-tarmkanalen, inhalation kan ge systempåverkan. Lägsta letaldos angiven till 4 mg, vanligen dock 7-8 mg. 4 mg subkutant till 12-åring gav allvarlig intoxikation. Till vuxen gav 3 mg subkutant måttlig, 16 mg subkutant allvarlig, 30 mg intravenöst givet under 1 minut mycket allvarlig intoxikation. 50 mg intravenöst till 2-åring gav irreversibel njurskada.

Överdosering eller oavsiktlig intravaskulär adrenalininjektion kan orsaka hjärnblödning utlöst av ett kraftigt förhöjt blodtryck.

Adrenalin är en katekolamin, som stimulerar det sympatiska nervsystemet, såväl alfa- som beta-receptorer, varvid hjärtfrekvens, minutvolym och koronargenomblödning ökar. Bronkialmuskulaturen relaxeras och en avsvällning av bronkial-slemhinnan åstadkommes genom kärlkonstriktion. Adrenalin inaktiveras snabbt i kroppen och utsöndras till största delen som metaboliter i urinen.

-

Det finns inga prekliniska data av relevans för säkerhetsbedömningen utöver vad som redan beaktats i produktresumén.

Kvalitativ och kvantitativ sammansättning

1 ml innehåller adrenalintartrat 1,82 mg/ml motsvarande adrenalin 1 mg/ml.

Hjälpämne(n) med känd effekt

Natriummetabisulfit (E223) 0,5 mg/ml

Natriumklorid

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt innehåll.

Förteckning över hjälpämnen

Natriumklorid 8,5 mg/ml, natriummetabisulfit (E223) 0,5 mg/ml, dinatriumedetat 0,1 mg/ml, saltsyra till pH 3,0-3,8, vatten för injektionsvätskor (till 1 ml).

Egenskaper hos läkemedelsformen

Adrenalin Mylan injektionsvätska har pH cirka 3,5.

Kan spädas med isoton natriumkloridlösning eller glukoslösning.

Epinefrin

Miljörisk: Risk för miljöpåverkan av epinefrin kan inte uteslutas då ekotoxikologiska data saknas.

Nedbrytning: Det kan inte uteslutas att epinefrin är persistent, då data saknas.

Bioackumulering: Epinefrin har låg potential att bioackumuleras.

Hållbarhet

3 år

Särskilda förvaringsanvisningar

Förvaras i originalförpackningen. Ljuskänsligt.

Förvaras vid 2 ºC – 8 ºC (i kylskåp).

Hållbar 12 månader vid högst 25^oC vid förvaring i akutväskor.

Särskilda anvisningar för destruktion

Inga särskilda anvisningar.

Adrenalin Mylan
Injektionsvätska, lösning 1 mg/ml Injektionsvätska, lösning
10 x 1 milliliter ampull (fri prissättning), EF