Behandling med paracetamol

Paracetamol är en del av basterapin vid behandling av nociceptiv smärta. Flera verkningsmekanismer är klarlagda och den analgetiska effekten är huvudsakligen lokaliserad till centrala nervsystemet. Det tar relativt lång tid att nå maximal analgetisk effekt. Det tar:

• ungefär en timme vid intravenös administration
• två timmar vid peroral administrering
• tre-fyra timmar vid rektal administrering.

Peroral administrering

Upptaget vid oral administrering sker i tunntarmen och ventrikeltömningen påverkar tiden till analgetisk effekt. Ventrikeltömningen påverkas av faktorer som:

• smärta
• illamående
• opioidbehandling.

Indikation och dosering av peroral paracetamol finns från nyföddhetsperioden, ned till som tidigast gestationsvecka 37. För prematura barn finns rekommendationer i det erfarenhets- och evidensbaserade beslutsstödet för säker läkemedelshantering till barn, ePed. 

Rektal administrering

Upptaget vid rektal administrering är osäkert. Därför rekommenderas rektalt paracetamol endast i de fall då intravenös eller oral administrering är olämplig.

Intravenös administrering

Hos barn som är inneliggande på sjukhus kan intravenös administrering ges tills tarmmotiliteten fungerar tillfredsställande. För intravenös administrering se ePed.

Toxiska gränsvärden för paracetamol

Marginalen kan vara relativt snäv mellan rekommenderad maxdos och toxisk dos av paracetamol hos barn under 12 år 

. Det finns enstaka fall av leverpåverkan beskrivna då barn behandlats under flera dygn med låga doser paracetamol (75 mg/kg kroppsvikt/dygn). Behandling med antidot ska baseras på serumnivån av paracetamol som mäts på vida indikationer. Exempel på faktorer som kan bidra till en ökad levertoxicitet är:

• svält
• feber
• dehydrering
• vissa leverinducerande läkemedel till exempel barbiturater, isoniazid
• alkohol som antingen minskar leverns förmåga att avgifta, eller ökar bildningen av paracetamols levertoxiska metaboliten (NAPQI).