Läkemedelsbehandling vid smärta hos barn och ungdomar
Grunden för behandling av nociceptiv smärta är paracetamol i kombination med cyklooxygenas (COX)-hämmare. Vid mer uttalad smärta kan komplettering med klonidin och i andra hand en opioid bli aktuellt. Vid neuropatiska smärttillstånd rekommenderas gabapentin och/eller tricykliska antidepressiva, dessa tillstånd ska utredas och behandlas av barnsmärtspecialist.
Nociceptiv smärta är den smärttyp som förekommer oftast hos barn, även neuropatisk smärta förekommer. Vid behandling av olika smärttillstånd utgår man ifrån orsaken till smärta och multimodal behandling används vid mer uttalade smärttillstånd. Läkemedelsbehandling ska kompletteras med exempelvis fysioterapi.
Vid nociceptiv smärta är grunden paracetamol, exempelvis vid:
- sårsmärta
- inflammatoriska tillstånd
- postoperativ smärta.
Paracetamol kombineras i första hand med COX-hämmare/icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID).
Vid mer uttalad smärta bör tilläggsbehandling med andra läkemedel övervägas. Alfa-2-agonisten klonidin används men vetenskaplig evidens saknas i nuläget och behandlingsmekanismen kräver långsam upptitrering. Det bör ske på sjukhus och skötas av specialist.
Vid nociceptiv smärta och postoperativ smärta används korttidsbehandling med opioider. Som regel avslutas dessa inom 1-5 dagar. Det används huvudsakligen på sjukhus, men det kan förekomma att behandlingen fortsätter i öppenvård.
Långvarig smärta hos barn är sällan indikation för opioider. Om man använder opioider i behandlingen bör det ske i samråd med barnsmärtspecialist. Uppföljning och utvärdering ska ske kontinuerligt avseende läkemedelsbehandlingens effekt på:
- smärta
- funktionsnivå
- biverkningar.
Ineffektiv behandling avslutas.
En smärtspecialist bör initiera och handlägga läkemedelsbehandling vid neuropatiska smärttillstånd hos barn. I första hand används då gabapentin och/eller tricykliska antidepressiva (TCA).
Funktionella smärttillstånd förekommer framför allt hos äldre barn och ungdomar och vid dessa tillstånd har analgetikabehandling sällan någon plats.
Målet med smärtbehandlingen är att nå en för patienten godtagbar smärtnivå och en så full mobilisering som tillståndet tillåter. Det är samtidigt viktigt att minimera eventuella biverkningar av behandlingen.