Glomerulonefriter
Specifik immunmodulerande behandling är ofta aktuellt vid glomerulonefriter, beroende på utfall av njurbiopsi. Nya behandlingsalternativ är på väg.
Kortison, i kombination med rituximab eller cyklofosfamid, är en vanlig behandling vid svårare former av glomerulonefriter. I lindrigare fall kan det vara aktuellt att behandla med takrolimus, cyklosporin, mykofenolsyra eller azatioprin. Immunsuppressiv behandling är framför allt av stort värde vid de extrakapillära glomerulonefritformerna.
En vanlig förstahandskombination vid primär och sekundär (vaskulit, SLE, anti GBM-associerad vaskulit) snabbt förlöpande glomerulonefrit är rituximab (1 g, två behandlingar med två veckors mellanrum) eller pulsdos cyklofosfamid (0,5–1,0 g/m2 kroppsyta initialt varannan till var 3:e vecka) och prednisolon 1 mg/kg kroppsvikt/dag. När sjukdomen är under kontroll och har uppnått så kallad remission sker ofta övergång till underhållsbehandling med till exempel rituximab (0,5–1 g var 6:e månad) eller azathioprin.
Om patienten har vaskulitsjukdom med uttalad och snabbt progredierande njurfunktionsnedsättning, (kreatininvärden över cirka 300 mikromol/l), eller antibasalmembranantikroppar kan man även överväga plasmaferesbehandling. Minimal change-nefropati behandlas vid skov med kortikosteroider, vanligen prednisolon 1 mg/kg kroppsvikt/dag i nertrappningsdos i minst 8 veckor.
Den immunsuppressiva behandlingen vid andra glomerulonefriter är helt och hållet beroende av den kliniska och morfologiska bilden. Avvägningen vid all immunsuppressiv behandling av glomerulonefriter är svår mellan eventuella positiva effekter på njurfunktionen och de välkända negativa långtidseffekterna.
Nya behandlingsalternativ är på väg
(2), bland annat alternativ till kortison, som möjliggör mer specifik behandling. Merparten av de behandlingsalternativ som är under utveckling hämmar eller blockerar olika delar av komplementsystemet.