Spasticitet
Spasticitet ger en hastighetsberoende tonusökning i muskler samt stegrade reflexer orsakade av en skada i centrala nervsystemet. I behandlingen ingår både fysioterapi och läkemedelsbehandling.
Bakgrund
Spasticitet orsakas av skada i centrala nervsystemet och ger upphov till en hastighetsberoende tonusökning, stegrade reflexer och spasmer. Obehandlad kan spasticiteten leda till kontrakturer och felställningar vilket försämrar funktion och ger smärta
(33).
Behandling
Vid spasticitet är det viktigt med fysio- och arbetsterapi för att underhålla den funktion som finns samt minska risk för ytterligare försämring, och då framför allt i övriga delar av kroppen. Vissa tillstånd, exempelvis infektion eller tarmpåverkan, kan försämra spaciticitet och det är viktigt att gå igenom och vid behov behandla dessa tillstånd.
Läkemedel vid spasticitet
Förstahandsval vid behandling är baklofen, startdos 15 mg/dag fördelat på 2–4 doser, långsam upptrappning för att undvika biverkningar. Trötthet är en vanlig biverkning och kan påverka patients möjlighet att komma upp i adekvat dos. Andrahandsval är gabapentin som trappas upp till 300–1 200 mg 3 gånger/dag.
Bensodiazepiner bör undvikas dagtid på grund av sederande effekt samt risken för toleransutveckling. Nattetid kan bensodiazepiner vara av värde vid nattliga spasmer, detta bör man dock överväga noggrant.
Mest effektivt vid fokal spasticitet, exempelvis arm/hand eller fot, är behandling med botulinumtoxin intramuskulärt. Vid kraftig, terapiresistent spasticitet kan intratekal bakofenbehandling eller annan neurokirurgisk åtgärd vara aktuell
(33) (34) (35) (36) (37) (38).