Utredning

Utredning som specifikt är inriktad på bakomliggande orsak till blodfettsrubbning kan aktualiseras vid uttalat höga eller låga nivåer. Det är i dessa fall viktigt att utgå från vilken typ av lipidrubbning det handlar om (exempelvis isolerad hyperkolesterolemi, kombinerad hyperlipidemi etcetera.) eftersom olika lipidrubbningar kan ha olika behandling.

Målgrupper för analys av lipidstatus

1. Patienter med aterosklerotisk hjärt-kärlsjukdom (ASCVD) (sekundärpreventiv indikation). Blodfetter bör alltid analyseras i samband med kardiovaskulär händelse, exempelvis hjärtinfarkt, stroke eller vid perifer kärlsjukdom.

2. Patienter utan tidigare ASCVD, men som har annan sjukdom som gör att de klassas som hög/mycket hög kardiovaskulär risk (exempelvis diabetes eller njursvikt), se avsnitt “Riskvärdering och målvärden”.

3. Personer med risk för, eller misstanke om, familjär lipidrubbning, till exempel familjemedlemmar med tidigt ASCVD-insjuknande och/eller känd lipidrubbning.

4. Personer utan tidigare ASCVD och utan annan sjukdom som medför klassificering som hög/mycket hög kardiovaskulär risk, men där man vill göra en utvärdering av risken för att drabbas av ASCVD (primärpreventiv indikation). Här ingår analys av blodfetter som en del i den totala riskvärderingen.

5. Patienter som står på lipidsänkande medicinering. Hos dessa bör man analysera lipider efter nyinsättning. Detta för att ta ställning till upptitrering eller tillägg av ytterligare preparat samt för att utvärdera compliance. Hos välinställda patienter får intervall för vidare kontroller bestämmas på individuell bas. Se även avsnitt “Praktiska aspekter vid uppföljning av LDL-C-sänkande behandling”.

Laboratorie­mässig utredning

När man tar ställning till insättning av lipidsänkande medicinering bör man alltid ta lipidstatus innefattande totalkolesterol, LDL-C, HDL-C och TG. Fasteprov är inte nödvändigt vid rutinmässig provtagning. Icke-fasteprov ger i genomsnitt något högre TG-nivå (+ 0,3 mmol/L) och något lägre LDL-C nivå (- 0,2 mmol/L). Dessa små skillnader saknar klinisk relevans. Det bör dock noteras att intag av fettrik måltid före provtagning kan ge betydligt större effekter än ovan. Rekommendera därför patienten att på provtagningsdagen undvika intag av fettrik mat. Om icke-fasteprov resulterar i tydligt förhöjt TG (> 4 mmol/L) bör man överväga omkontroll med fasteprov 

.

Man kan mäta LDL-C antingen via direktmätning eller genom beräkning med Friedewalds formel: 

Direktmätning har fördelen att fungera även vid höga TG-värden och har ofta bättre precision jämfört med beräknat LDL-C. I genomsnitt är dock skillnaden liten mellan de båda sätten att erhålla LDL-C. 

Provtagning av TG mäter den totala mängden TG i blodet. TG återfinns framför allt i VLDL och chylomikroner, samt nedbrytningsprodukter från dessa, så kallade remnantpartiklar. Därför kan man använda TG-nivån som ett indirekt mått på den totala mängden chylomikroner, VLDL och remnantpartiklar. 

Non-HDL-C erhålls genom att subtrahera HDL-C från totalkolesterol. Non-HDL-C är ett mått på kolesterolmängden som finns i alla ApoB-innehållande lipoproteiner. En del studier visar att non-HDL-C ger bättre riskprediktion än LDL-C, framför allt hos patienter med metabolt syndrom eller typ 2-diabetes. Dessa patienter har ofta relativt högt non-HDL-C i förhållande till LDL-C (så kallade diskordanta värden) 

. 

Övriga analyser

Andra analyser som man kan överväga är ApoB och ApoA1, där ApoB ger ett direkt mått på antalet ApoB-innehållande lipoproteiner. ApoB ger således information som liknar, men inte är identisk med, non-HDL-C som i stället mäter kolesterolinnehållet i alla ApoB-innehållande lipoproteiner. I studier är ApoB en lika god, eller bättre, prediktor för framtida hjärt-kärlhändelser som non-HDL-C 

.