Anemi

Under graviditeten ökar kvinnans järnbehov till följd av:

• fostrets behov
• bildandet av placenta
• kvinnans ökade antal röda blodkroppar.

Under en normal graviditet ökar plasmavolymen med cirka 50 procent medan volymen erytrocyter ökar med cirka 20 procent. Detta leder till en viss fysiologisk sänkning av hemoglobin­koncentrationen (Hb) 

. 

Referensvärdet för Hb i tidig graviditet är över 110 g/L och från graviditets­vecka 28 över 105 g/L. Järnbrist är den vanligaste orsaken till anemi under graviditet. I takt med att graviditeten fortskrider ökar också fostrets järnbehov vilket gör att risken för anemi ökar.

I vissa fall beror anemin på en brist på folsyra och/eller vitamin B12. Alla regioner har rutiner för hur de screenar för anemi och järnbrist eller annan bakomliggande orsak som en del av mödrahälsovårdens basprogram.

Järn­substitution

Järnpreparat används ofta under graviditeten. En del kvinnor använder järnpreparat redan tidigt i graviditeten. Det finns inga hållpunkter i litteraturen att detta skulle öka risken för fosterskada. Vid tillförsel av järn intravenöst ska dock risken för hypotension, FishBane-reaktion och anafylaxi i samband med injektionen beaktas.

Se även kapitlet Vitaminer, mineraler och spårämnen.

Andra orsaker till anemi

De flesta kvinnor med anemi under graviditet har en järnbristanemi, men särskilt hos kvinnor med invandrarbakgrund bör man också överväga thalassemi och sicklecellanemi. Obstetriker bör i samråd med hematolog handlägga dessa två tillstånd.

Om kvinnan inte svarar adekvat på insatt behandling ska graviditeten inte fördröja utredning avseende annan bakomliggande orsak som till exempel cancersjukdom.