Osteoporos och frakturprevention
Osteoporos innebär ett svagare skelett och ökad risk för fraktur. Adekvat behandling minskar frakturrisken. För att förebygga frakturer är det därför ytterst viktigt att sjukvården agerar på tydliga varningssignaler för hög frakturrisk genom att utreda, och vid behov behandla. Särskilt viktigt är det att överväga förebyggande behandling efter fraktur och vid långvarig kortisonbehandling.
Osteoporos är en tyst folksjukdom, som inte i sig medför symtom. Sjukdomens förekomst ökar med stigande ålder, framför allt hos kvinnor efter klimakteriet, vid långvarig kortisonbehandling och vid vissa sjukdomar. Målet för sjukvården är att identifiera, utreda och behandla patienter med hög eller mycket hög risk för fraktur. Utredningen innefattar beaktande av riskfaktorerna för sjukdomen, värdering risken för fraktur och uteslutande av bakomliggande sjuklighet. Bentäthetsmätning och laboratorieprover ingår i utredningen.
Att behandla patienten med benresorptionshämmande läkemedel samt ge rekommendationer om fysisk aktivitet är lämpligt för de flesta med osteoporos och hög frakturrisk. Man bör också följa upp behandlingseffekten och i de flesta fall göra en behandlingspaus efter några år. Det finns ovanliga biverkningar till osteoporosbehandling som både läkare och patient bör känna till. Generellt är dock vinsterna med osteoporosbehandling mycket större än risken för biverkningar.
För patienter med mycket hög frakturrisk eller komplicerande samsjuklighet kan det vara aktuellt att kontakta eller remittera till osteoporosspecialist för vidare utredning och ställningstagande till anabol/sekventiell behandling.