Utredning
Det som oftast utmärker opioidberoende är ett kontinuerligt substansbruk som syftar till att undvika de plågsamma abstinenssymtom som uppkommer vid uteblivet opioidintag. När man utreder opioidberoende är det viktigt att kartlägga aktuell droganvändning, hur patienten intar substanserna och huruvida eventuella kombinationer med andra substanser kan öka risken för allvarliga överdoser.
Både opioidrus och opioidabstinens innebär påtagliga kroppsliga symtom, vilka är viktiga att kunna identifiera och vid behov även behandla.
Snabbverkande opioider ger vid intag ett starkt rus, vilket användare ofta beskriver som ett tillstånd av lugn, eufori och frihet från ångest och smärta. Små pupiller och trötthet hör också till bilden.
Överdos utmärks framför allt av andningsdepression, vilken snabbt kan bli livshotande. Patienten uppvisar då:
- långsam, ytlig eller snarkande andning
- tilltagande medvetandesänkning
- cyanos
- bradykardi.
Opioidabstinens
Kontinuerligt bruk av opioider ger relativt snabbt en toleransutveckling. Om drogintaget upphör drabbas patienten av abstinenssymtom, vilka för en i övrigt frisk person inte är medicinskt allvarliga, men kan vara mycket plågsamma. Vanliga symtom vid opioidabstinens är:
- dysfori
- illamående och kräkningar
- muskelvärk
- diarré
- ökat tårflöde och rinnande näsa
- vidgade pupiller
- gåshud och svettning
- sömnsvårigheter.
Beroendeutveckling
För en person som nyligen börjat med opioider kan strävan efter ett euforiskt rus vara en viktig drivkraft i droganvändningen. Personer med svårt opioidberoende däremot, tar ofta opioider i första hand för att undvika plågsamma abstinenssymtom, och beskriver ofta att drogintaget inte ger någon nämnvärd ruseffekt längre. Detta kan i inlärningspsykologiska termer beskrivas som att man går från positiv till negativ förstärkning av drogsökande beteende och drogintag.
På grund av toleransutvecklingen behöver en svårt opioidberoende person dagligen höga doser av heroin eller liknande preparat för att hålla abstinensen borta. Kostnaderna som detta innebär gör att tillvaron i hög grad kretsar kring att få tag i droger, och andra aspekter av livet tenderar att prioriteras bort. Sammantaget kan detta leda till omfattande medicinska och sociala komplikationer.
Bedömning inför LARO-behandling
Inför beslut om läkemedelsassisterad rehabilitering för opioidberoende (LARO) är det viktigt att skaffa sig en bred bild av patientens situation. För att LARO ska kunna ordineras måste ansvarig läkare enligt rådande föreskrifter (HSLF-FS 2016:1) försäkra sig om att patienten har varit opioidberoende sedan minst ett år tillbaka
(6). Om patientens anamnes på opioidanvändning är alltför kort eller om användningen är mer sporadisk, kan nyttan med behandlingen anses vara så osäker att den inte uppväger riskerna.