Uppföljning

Att ordinera och förskriva lugnande medel med beroendepotential innebär att man tar på sig ett ansvar för att följa upp behandlingen. Nuvarande riktlinjer för behandling av ångesttillstånd och sömnproblem avråder från långtidsbehandling, och det innebär i normalfallet att den som påbörjat behandlingen också ser till att läkemedlet trappas ut.

Nedtrappning eller fortsatt förskrivning

För patienter som redan behandlats med lugnande medel under lång tid utan att några tydliga komplikationer tillstött, och som själva är motvilliga till nedtrappning, kan bedömningen dock vara mer komplicerad. Äldre patienter kan ha startat behandling för många år sedan, då man generellt sett hade en mindre restriktiv hållning till dessa läkemedel. I sådana situationer måste man göra en individuell bedömning och väga risker med fortsatt behandling mot riskerna med en nedtrappning, som kan bli både långdragen och påfrestande om behandlingen pågått länge.

Medicinska risker såsom falltendens, kognitiva problem, beroendeutveckling eller problematisk polyfarmaci, gör det naturligtvis angeläget att snarast trappa ut lugnande medel. I frånvaro av sådana risker kan det dock i enskilda fall vara det ”minst dåliga” alternativet att fortsätta förskrivningen, under kontrollerade former. I sådana fall är det angeläget med god kontinuitet, och man bör undvika att ha flera parallella förskrivare, för att kunna följa upp behandlingen på ett adekvat sätt och minimera risken för överförskrivning.

Illegalt bruk av lugnande medel

Patienter som använder lugnande medel utan att ha fått dessa förskrivna av sjukvården, har ofta en medicinsk och psykosocial problembild som mer liknar andra typer av narkotikaberoende. Dessa patienter bör därför i regel följas upp inom specialiserad beroendevård, i samverkan med socialtjänst och andra aktörer efter behov.