Behandling

Nedtrappning

I likhet med många andra läkemedel, bör lugnande medel trappas ut successivt, snarare än seponeras abrupt. I de fall då patienten har ett iatrogent beroende, där patienten enbart tar läkemedel som förskrivs av sjukvården, är nedtrappningen ofta relativt enkel att genomföra. Primärvården, eller annan enhet som initierat behandlingen, kan i okomplicerade fall med fördel genomföra nedtrappningen.

En grundläggande princip är att läkemedelsintaget bör regulariseras, så det blir en jämn fördelning över dygnet. Kraftiga svängningar i plasmakoncentrationer kan nämligen leda till upprepade abstinensbesvär och efterföljande lindring vid substansintag, vilket gör det svårare för patienten att bryta sitt vanemässiga substansbruk. Av samma skäl bör man vid beroende av kortverkande läkemedel konvertera dessa till långverkande såsom diazepam, för att sedan trappa ned användningen av det långverkande läkemedlet.

Individuell nedtrappning

Längden på nedtrappningen bör vara individuellt anpassad. Vid låga‍-‍måttliga doser är en nedtrappning på 1‍–‍2 veckor i regel tillräcklig för att förebygga allvarliga abstinenskomplikationer, till exempel epileptiska kramper. En längre tids nedtrappning kan dock vara motiverad av psykologiska skäl, i synnerhet om patienten använt preparatet under lång tid och det inte uppkommit några akuta komplikationer som gör att behandlingen måste avbrytas skyndsamt. Det viktiga är annars inte att det går snabbt, utan att nedtrappningen fortsätter i rätt riktning och att man stöttar patienten till att bli långsiktigt fri från lugnande medel.

Abstinenssymptomen bör monitoreras regelbundet, med fördel av den sjuksköterska som delar ut aktuell dos för enstaka dygn. Alternativt kan patienten i mer okomplicerade fall sköta en del av nedtrappningen i hemmet via telefonkonsultation. Vid genombrott av betydande abstinenssymptom, till exempel vid svår ångest eller insomni, pausas nedtrappningen så att patienten stannar kvar under fler dagar på samma dos än vad som initialt planerades. Undvik så långt det går att höja dosen igen.

Behandling av samtidiga psykiatriska problem

Det är naturligtvis också angeläget att erbjuda adekvata behandlingsinsatser för de besvär som gjort att patienten från början ordinerats lugnande medel, om dessa problem fortfarande är aktuella. För exempelvis ångestsyndrom och insomni är psykologisk behandling i regel att föredra framför läkemedel. Att erbjuda sådan hjälp kan stärka motivationen och ge hopp åt dessa patienter, som annars kan ha svårt att se hur de ska klara sig utan de lugnande medel som åtminstone tillfälligtvis kunnat dämpa symtomen.

Diagnostik och behandling bör erbjudas så snart den kliniska situationen är tillräckligt stabil för att möjliggöra detta. Det är sällan medicinskt motiverat att ställa särskilda krav på långvarig frihet från lugnande medel för att få sådan behandling.  Sådana krav tenderar snarare att försvåra situationen för denna patientgrupp. Precis som vid andra typer av beroende med psykiatrisk samsjuklighet, är samtidig behandling för båda tillstånden att rekommendera.

Behandling av illegalt bruk

Det är ofta svårare att lyckas med en kontrollerad nedtrappning i öppenvård vid illegalt bruk av lugnande medel, då patienten kan ha tillgång till substansen från andra håll och riskerar återfall under pågående nedtrappning. I denna grupp är det också mycket vanligt med samtidigt bruk av annan narkotika, vilket ökar risken för komplikationer. Patienter i denna kategori kan därför vara i behov av specialiserad beroendevård och samverkan med socialtjänsten och andra aktörer.