Behandling
Läkemedelsbehandling kan ha god effekt vid akuta komplikationer såsom psykotiska symtom. När det gäller långsiktig behandling kan naltrexon möjligen minska risken för återfall i amfetaminberoende, men i övrigt rekommenderas framför allt psykologiska och sociala insatser.
Behandling av centralstimulantiautlöst psykos
Intag av centralstimulantia kan ge upphov till akuta komplikationer av olika slag, framför allt kardiovaskulärt och psykiatriskt. Rekommendationen vid behandling av akut amfetaminutlöst psykos, är i regel antipsykotiska läkemedel och/eller bensodiazepiner. I randomiserade studier har bland annat olanzapin, haloperidol och risperidon jämförts med varandra, utan att någon enskild substans utmärkt sig som mer effektivt
(13). Enligt klinisk erfarenhet ger olanzapin ofta god effekt, med låg risk för biverkningar vid akutbehandling. Om patienten kommer till ro och får sova ett antal timmar, är psykiskt status efter vila och sömn i regel avsevärt förbättrat.
Det är inte systematiskt studerat hur länge behandling med antipsykotiska medel bör fortgå, men flertalet studier har löpt över fyra veckors tid
(14). Vid längre tids behandling bör man noga väga risken för biverkningar mot den potentiella nyttan. Det enskilt viktigaste för att undvika en ny psykotisk episod är att förebygga återfall i användning av centralstimulantia.
Evidens för specifik behandling av abstinens från centralstimulantia saknas. Besvären är dock i regel milda, och patienter söker sällan vård specifikt för dessa.
Återfallspreventiv behandling
För långsiktig, återfallspreventiv behandling av centralstimulantiaberoende har en lång rad läkemedel testats i kliniska prövningar, men hittills har inget av dem något starkt vetenskapligt stöd. Det finns heller inget preparat som fått indikationen beroende av centralstimulantia.
Opioidantagonisten naltrexon, som länge använts för alkoholberoende, har i vissa studier minskat risken för återfall i amfetaminberoende, och rekommenderas därför i nationella riktlinjer
(15). Andra studier har dock inte funnit någon positiv effekt, och evidensläget får ännu anses oklart
(16).
Det antidepressiva läkemedlet mirtazapin har i två randomiserade studier visat en viss återfallspreventiv effekt och kan därför övervägas, i synnerhet för amfetaminberoende patienter som också har depressiva symtom eller sömnbesvär
(17). För kokainberoende saknas evidens för någon specifik farmakologisk behandling.
Läkemedel har således en relativt begränsad roll som återfallspreventiv insats vid beroende av centralstimulantia. Behandlingen handlar istället främst om psykologiska insatser, såsom kognitiv beteendeterapi med fokus på återfallsprevention, och socialt stöd av olika slag.
Behandling vid psykiatrisk samsjuklighet
Farmakologisk behandling kan däremot vara viktig vid psykiatrisk samsjuklighet. Ett exempel är adhd, där bland annat svenska studier visat att behandling med centralstimulantia kan ha positiva effekter även för patienter som också har ett amfetaminberoende
(18). Sådan behandling bör dock endast ske under noggrann uppföljning, med tanke på risk för felanvändning och läckage av adhd-läkemedel. Generellt rekommenderas integrerad behandling vid beroende och psykiatrisk samsjuklighet, där man behandlar bägge tillstånden samtidigt för att nå bästa resultat.