Centralstimulantia
Centralstimulantia innefattar ett antal narkotikaklassade substanser med vakenhetshöjande och sympatomimetisk effekt. I Sverige har amfetamin länge varit det dominerande preparatet i denna grupp, men på senare år har också kokain blivit allt vanligare.
Ända sedan injektionsbruk etablerades på allvar i Sverige under 1960-talet, har amfetamin varit det vanligast förekommande preparatet bland personer som injicerar droger. Internationellt är dock amfetamin endast ett av många rusmedel i den bredare gruppen centralstimulantia, och exempelvis metamfetamin och kokain är på många håll i världen mer utbrett än ”vanligt” amfetamin.
Alla centralstimulerande medel ger en stark höjning av extracellulära dopaminnivåer i vissa delar av hjärnan. En snabb sådan dopaminförhöjning, vid exempelvis injektion av centralstimulantia, är kopplat till ett intensivt rus och tycks ha en avgörande betydelse för medlens beroendepotential.
Prevalens
Precis som för opioidberoende, saknas tillförlitliga prevalenssiffror för beroende av olika typer av centralstimulantia. Osäkerheten är i själva verket ännu större. Till skillnad från vid opioidberoende saknas en verkligt effektiv medicinsk behandling vid beroende av centralstimulantia. Troligen bidrar detta till att en lägre andel av de individer som har problem med centralstimulantia har kontakt med sjukvården. Många har kontakt med socialtjänsten eller kriminalvården, men där ställs inga specifika beroendediagnoser, vilket innebär att siffror från patientregistret inte ger någon rättvisande bild av prevalensen.
Genom att kombinera vårddata med ett antal andra indikatorer, har den svenska populationen med amfetaminberoende skattats till cirka 10–15 000 individer, men osäkerheten är alltså stor. Antalet personer med kokainberoende är lägre, men har successivt ökat under årtalen 2010 och 2020
(5).