Regelverk och åtgärder
Läkaren har en ovillkorlig skyldighet att informera patienten om läkemedelseffekter och biverkningar som kan påverka körförmågan. Patienten har ett stort ansvar att bedöma om det är lämpligt att ge sig ut i trafiken.
De bestämmelser som i Sverige styr bedömningen av medicinsk lämplighet för körkortsinnehav sammanfattas i Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2010:125 med de ändringar som med åren införts
(2)). Föreskrifterna är kortfattade och inte alltid lätta att tillämpa i den kliniska vardagen, i synnerhet då det är fråga om personer med potentiella körkortshinder relaterade till flera olika sjukdomsgrupper (exempelvis en kombination av nedsatt syn, kognitiv påverkan, och somatisk sjuklighet) samt olika läkemedel.
I Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd finns vägledande texter som kan underlätta tolkningen av regelverket som berör körkortsinnehav vid regelbundet, läkarordinerat bruk av substans (kapitel 12). Vid innehav av högre körkortsbehörigheter (det vill säga C1, C1E, C, CE, D1, D1E, D, DE) (lastbil, buss) eller taxiförarlegitimation ska man beakta den ökade trafiksäkerhetsrisk som följer med sådant innehav. Särskilda bestämmelser finns för luftfart (Luftfartsförordningen) och spårbunden trafik (Hälsokrav för lokförare enligt Transportstyrelsen).
Läkaren har en ovillkorlig informationsskydlighet
Läkemedelsverkets föreskrifter HSLF-FS 2021:75 4 kap. 16 §
(3)anger:
"Vid förskrivning av läkemedel till människa som kan påverka reaktionsförmågan och därmed förmågan att uppträda som trafikant eller utföra riskfyllt eller precisionskrävande arbete ska förskrivaren särskilt upplysa patienten om det".
Detta innebär således en ovillkorlig informationsskyldighet för förskrivande läkare. ”Trafikant" gäller inte bara förare av körkortspliktiga fordon utan även mopedister, cyklister, gångtrafikanter samt förare av arbetsmaskiner och dylikt.
Ansvaret för att inte köra om man är så påverkad av läkemedel att det innebär trafikfara regleras genom lagen om straff för vissa trafikbrott (Trafikbrottslagen, TBL). En förare som är så påverkad av "annat medel" (än alkohol) att det kan antas att individen i fråga inte kan framföra fordonet på betryggande sätt döms för rattfylleri ("drograttfylleri").
Det är viktigt att skilja mellan terapi och skadligt bruk eller beroende. Vid skadligt bruk eller beroende ska läkaren göra en anmälan till körkortsmyndigheten i enlighet med körkortslagens bestämmelse om läkares anmälningsskyldighet
(2). Elektroniska journalsystem innehåller ofta blanketter (intyg/anmälan) med råd för ifyllnad som man kan använda vid kommunikation med Transportstyrelsen.
Åtgärder vid insättning eller dosökning
När en läkemedelsbehandling inleds eller vid dosökning, behövs det ofta tydlig information även ur trafiksäkerhetssynpunkt. Patienten kan behöva observera hur läkemedlet påverkar kroppen och hjärnan. Effekter och biverkningar av läkemedel som kan medföra trafikfara innefattar bland annat:
- trötthet
- synpåverkan
- motorikrubbning
- kognitiv påverkan
- yrsel.
I lämpliga fall kan man tillämpa så kallat muntligt eller skriftligt körförbud i 10-14 dagar så att patienten har den tid som behövs för att kunna observera eventuell läkemedelspåverkan. Det är viktigt att patienten och förskrivande läkare är överens om ”körförbudet” eftersom körförbudet inte har någon strikt juridisk mening, även om hänsyn kan tas till ett sådant förbud vid utredning av trafikolyckor. Det flesta patienter tolererar sina läkemedel väl och kan själva ta ställning till biverkningar och eventuell påverkan på bilkörning. Det är också viktigt att följa upp patienten samt att erbjuda rådgivning och återbesök om det skulle behövas.
Om den medicinska situationen är svårbedömd
I enstaka fall, om den medicinska situationen är svårbedömd samt vid komplexa läkemedelsbehandlingar, kan patienten remitteras till trafikmedicinska centra. Vid sådana mottagningar finns en betydande kunskap om hur olika medicinska tillstånd kan ta sig uttryck i det konkreta trafikbeteendet vilket möjliggör mer välgrundade och trovärdiga bedömningar samt en större rättssäkerhet för den enskilde.
Det är också viktigt att höja kompetensen bland förskrivare om läkemedel och bilkörning genom utbildningar såsom trafikmedicinska kurser samt att skaffa erfarenhet och vana att diskutera bilkörning vid förskrivning. Personal inom exempelvis primärvården rådgör redan idag om problematiska patientfall med trafikmedicinska centra. Ofta leder detta till att de aktuella patienterna remitteras.