Hälsoekonomi och prioriteringar i hälso- och sjukvården
Hälsoekonomi är ett område inom nationalekonomi som bland annat utvärderar kostnader och hälsoeffekter av olika insatser inom hälso- och sjukvården. Eftersom samhällets resurser är begränsade, samtidigt som efterfrågan på hälsa och sjukvård är stor, är prioriteringar nödvändiga.
När resurser används för en behandling, till exempel ett läkemedel, kan inte samma resurser användas någon annanstans inom hälso- och sjukvården. Detta innebär att när resurser läggs på ett läkemedel eller någon annan behandling går samhället samtidigt miste om värdet av den hälsa som hade uppstått om resurserna hade använts på något annat sätt. Detta brukar kallas ”alternativkostnad”
(1).
Syftet med hälsoekonomiska utvärderingar är att:
-
utreda hur de resurser som samhället har avsatt för hälso- och sjukvård kan användas för att få så mycket hälsa som möjligt i befolkningen.
-
möjliggöra att prioritering mellan olika alternativa användningar av tillgängliga resurser görs på ett transparent och konsekvent sätt.
Den etiska plattformen
Prioriteringar inom hälso- och sjukvården ska göras med hänsyn till den etiska plattformen (se faktaruta ”Den etiska plattformen”). Den etiska plattformen fastställdes av riksdagen 1997 och består av tre principer
(2):
- människovärdesprincipen
- behovs- och solidaritetsprincipen
- kostnadseffektivitetsprincipen.
Människovärdesprincipen anger i första hand vad som inte får vägas in vid prioriteringsbeslut. Behovs- och solidaritetsprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen utgör mer direkt grund för prioriteringar och vägs mot varandra i TLV:s beslutfattande. I en kostnadseffektivitets-analys jämför man hälsovinsten mot kostnaden. Den fråga som ska besvaras i analysen är om hälsovinsten är tillräckligt stor för att motivera kostnaden. Genom att väga detta mot hur svår sjukdomen är tar TLV också hänsyn till behovs- och solidaritetsprincipen i prioriteringsbeslutet. Avvägningen görs genom att TLV accepterar en högre kostnad för en given hälsovinst vid en svår sjukdom än vid en lindrigare sjukdom.
Sammanvägningen av de principerna i den etiska plattformen innebär också att behandlingar för lindriga besvär ibland inte betalas av den gemensamma skattefinansierade sjukvården. Detta görs för att få utrymme för mer angelägna behandlingar.
De tre principerna som utgör den etiska plattformen som styr prioriteringar i den offentligt finansierade hälso-och sjukvården formulerades i Prioriteringsutredningen ”Vårdens svåra val” (SOU 1995:5)
(3). Principerna infördes i den äldre hälso- och sjukvårdslagen år 1997 och återfinns även i den nuvarande hälso- och sjukvårdslagen
(2). De tre etiska principerna är:
- människovärdesprincipen
- behovs- och solidaritetsprincipen
- kostnadseffektivitetsprincipen.
Människovärdesprincipen fastslår att alla människor har rätt till samma vård oavsett begåvning, social ställning, inkomst, ålder, etnicitet eller något annat förhållande. Behovs-och solidaritetsprincipen föreskriver att vårdens resurser ska satsas på de patienter som har störst behov.
Kostnadseffektivitetsprincipen innebär att hälso- och sjukvården har skyldighet att utnyttja sina resurser så effektivt som möjligt och att det ska vara en rimlig relation mellan kostnader och effekt, mätt i förbättrad hälsa och förhöjd livskvalitet.